Jag lider av en sjujäkla prestationsångest. Det har jag alltid gjort. Kommer ihåg på ungdoms-SM då Per fick kolla upp min starttid eftersom jag inte klarade av att veta vilka som startade runt mig.

Så har det sedan varit. Jag har tagit reda på min starttid och försökt koppla bort det andra. Sedan har det alltid gått åt helvete ändå. Haha. Jag palla inte pressen. Punkt. Frustrerande som fan.

Stafetter är ohyggligt plågsamt. Försöker värma upp men ju mer jag värmer desto mer känner jag hur kraften rinner ur mig. Tillslut står jag på darrande ben och inväntar starten. Illamående. Kraftlös. Alla andra skuttar runt, kör stegringslopp, jag försöker hålla mig på benen. Och att inte kräkas. Ångesten vrider i magen. Sen går starten. Kraften kommer tillbaka. Fort. Den känslan är skön. Att som på 10-mila ligga med i tätklungan och känna att jag hänger med. Känner mig stark. Kroppen levererar.
Jag älskar att tävla. Att testa kroppen, att pressa den och få lön för mödan. Det driver mig framåt. Möjligheten att vara bäst!

Vissa tillfällen vill jag prestera det där extra. Jag vill alltid prestera mitt bästa men ibland är inte det tillräckligt, då är det bara seger som räknas. Det händer inte ofta, och det är jag glad för för det är plågsamt. Mest eftersom det följs tätt av insikten att det inte kommer bli så. Jag känner mig slagen på förhand.

Försöker påminna mig om att det inte är så viktigt men har jag fastnat med siktet där uppe i trädtopparna är det svårt att sikta om.

Min styrka och drivkraft är min största fiende och det som får mig på fall. Irriterande som fan. När ska jag växa upp och mogna ifrån det?