Den här säsongen har ju inte blivit som jag tänkt. Alls. Idag gick starten för det som varit mitt mål; Tierra Arctic Ultra, 120 km längs Kungsleden. Igår sprang jag 16km i lite högre fart utan allt för mycket smärta. Det är stor skillnad mellan 16 km och 120.

Men jag har förlikat mig och längtar till vinterträningen. Börjar faktiskt längta lite till jobbet och vardagen. Nog för att det finns tid för mycket på semestern, men jag är en rutinmänniska och har lättare att får saker gjorda om kniven är mot strupen. Nu har jag hela dagarna på mig att träna och det resulterar ofta i att det inte blir något alls. Men har snarare med att motivationen inte riktigt finns. Rädslan för att smärtan ska slå till. Ett löppass i veckan ligger sommarens snitt på. Och jag känner mig inte missnöjd.

Sommaren har ägnats åt familjehäng, husomsorg, bad, och lite träning. Ryggen har fått vila.

Något jag hittat under sommaren är rumpan. Jag har träningsvärk. Jag hoppas och intalar mig att det är rumpan som är nyckeln. Den har varit urkopplad i minst två års tid. Min baksida lår är stark. Min länd är stark. För starka. För de tar i istället för rumpan. Att lära om tar tid och ork. Fokus på rätt utförda rörelser istället för hastighet och mängd.

I helgen är det även Axa fjällmara. Kommer ihåg smärtan som igår. Frustrationen när kroppen inte svarar. Illamåendet och yrseln efter sista vätskestationen. Oförmågan att springa.

Idag lever hoppet igen. Jag har hela vintern på mig att få ordning på kroppen!!! Och jag tror jag kommer lyckas.