Förra veckan tränade jag rekordlite. Det bara blev så. Midsommar tillbringade vi i Sönsvall å jag passade på att inviga våtdräkten i dyket.

Ovant. Simmar hellre i baddräkt. Och så är jag vattenrädd. Tycker det är oerhört obehagligt att doppa huvudet och därför blir crawl svårt. Jag vet inte vad jag är rädd för, monster, hajar, fiskar, bävrar samt allt annat jag kan komma på. Har jag sällskap är det lättare, men tänker att det är som skogsskräcken och den har jag ju nästan blivit av med...

När vi skulle hem tog Klippan (maken, bestämt mig för att kalla honom det eftersom han står där stadigt och stabilt medan jag virvlar runt som nån jävla orkan) barnen i bilen å jag fick ta mig hem själv. På cykeln. Wroom Wroom. Propaganda! Oj!

Asså oj! Sol, vindstilla och varmt. Ska jag klaga på något är det på flygfän som var i ansikten, eller flög in i ansiktet. 8,2 mil och 2,45 Tim. Lövly!

Igår valde barnen att kliva upp 05.30 Dock fick jag sova 1,5 timme i soffan vilket medför viss ledbrutenhet. Trötta barn å trötta föräldrar. Vi drog till en grotta utanför älandsbro. Klippan han fantastisk koll på oväntade platser.

Japp, en cache låg där oxå... :)

Efter jag klippt gräset började det ila och bränna i ryggraden. Tvärslut i den. Låg i fosterställning och tyckte oerhört synd om mig själv. Ingen träning alltså. Tryckte i mig Ipren å tröståt bilar.

I morse när jag vaknade hängde det kvar. Släpade mig till gymmet för lite crosstrainer. Men nej. Inte bättre. Smärtan är mest intensiv i bröstrygg, bränner och isar där. Är trött i nacke och bröstrygg, orkar inte hålla upp huvet typ. Blir som en ostkrok. Men det ilar i hela ryggraden och skjuter ut i skinkor ner mot låren. Känner mig muskulärt slut. Googlade sjukdomar igår. Ställde 1,5 diagnos på mig själv. Jag är så jävla frustrerad!

Tårarna spränger bakom ögonen och klumpen i halsen växer. Frustration och besvikelse över kroppen.

Den här dagen! Ett år sedan. Jag blir varm av tanken på känslan efter målgång. Eller under hela loppet. Hur jag nästan klev av vid skule på grund av magen, men hur det vände.

Kommer jag någonsin kunna göra om det? Inte som det känns just nu och det gör ont att känna så. Jag identifierar mig med ultralöpningen. Det är det jag vill göra! Det är det jag kan (kunde)!