Idag hölls Härnösands OKs ultra-km. Jag snyltade in mig i herrklassens 17km långa bana. På Härnön. Bara säger det...

Jag har varit med förr och vet att de bjuder på det extraordinära. På ett bra vis. Långsträckor. Långa långsträckor med härligt många vägval. Tar typ 1 minut att läsa in vägvalen. Jag chansade och ställde upp. Starttid får du utifrån ett handikappsystem. Roligt system, försten i mål vinner.

Jag bestämde mig för samma "lunk" som i söndags. Orienterade bra men drog snett till fyran och klättrade uppför ett berg i onödan på väg till femman. Men kroppen kändes bra. Inte så trött.

Vid ca 20 km började skinkorna krampa. Eller kännas väldigt ansträngda. Efter det gick det fort och vi ca 1 km kvar högg det till i ryggen. Tvärslut. Först visste jag inte en om jag skulle ta mig i mål. Vinglade runt vid sista och såg då plötsligt Tobbe! Men kraften fanns icke och han fintade mig snyggt i den diffusa sluttningen och fick det försprång han behövde för att knipa andra platsen. Jag sladdade in på tredje.

Sen började kramperna, värken och illamåendet. Ligger nu i soffan i fosterställning, tryckt i mig alvedon och ska försöka sova. Vill bara gråta men har för ont i ryggen..

17 km blev 23, inte på grund av bommar utan vägval. Tiden 2.44 och tagna höjdmeter 588. För långt. För länge. Det gör ont att inte kroppen funkar. Det är frustrerande att inte veta varför.

Jävlar