I livet gör vi val. Enkla och svåra.

Vintern/våren har varit märklig. Katastrofal om du jämför med förra året. Den vinter. Ja jävlar. Storformen nalkades i maj/juni. Sprang som nån slags tyfon. Sen pannkaka. Mitt eget val, men likväl pannkaka.

Tiomila gick super i år. Året utan mål. Året då jag inte försöker. Ett år av ambivalens. Ett år av famlande. Ett år i ingenmansland vad gäller mina egna mål och prestationskrav.

Tänkte mig Vildhussloppet, men efter en vecka som genererat 8 timmar flex och stressnivå på ohälsosam nivå, så nej. Självförtroendet för att jag nå dit jag vill finns inte och ett misslyckande vet jag inte hur jag kan hantera så jag avstår.

Det känns som ett nederlag. Det känns som en seger. Ambivalent. En fot på vardera sida om Slåttedalsskrevan!

Jag blir veteran nästa år. Jag inser att livet är en resa. Nya nivåer, nya mål. Mål jag ofta önskar jag funnit tidigare samtidigt som jag vet att om jag inte levt det liv jag levt skulle jag aldrig ha de mål jag har.

Men nu saknar jag mål. Tror jag. Jag letar mig själv, det blir spännande att se vad jag finner. Något som jag är fast beslutsam om är att jag ska försöka ha så jävla roligt som möjligt på resan...

/famlande blivande veteran