En helg som efterlämnat ett förnöjsamt leende på läpparna går till ända. Jag skiter i jantelagen och tycker att jag själv är skitbra å är jävligt nöjd med mig själv. Självklart finns det saker jag hade kunnat göra bättre men nej, jag skiter i det nu å är bara nöjd.

Rapar helgens statistik:
Sträcka 1 i damkaveln, 7,7 km, gps 8,74 km, tid 46:38, växlar som 5:a, 19 sek efter ettan.
Sträcka 8 i 10-mila kaveln, 12,7 km, gps 15, tid 1:30:01, 8:a på gaffeln 15:35 efter, 91:a på sträckan, 18:52 efter.

1 (en) bomtid av totalt 37 kontroller! Har det någonsin hänt?

Bomtiden på 50 sekunder kom på första kontrollen i damstafetten, ni ser starten (triangeln) och min etta, nr 74. Hahaha...

Men vi tar det från början.

Sträcka ett. Den hatkärlek jag känner inför denna sträcka! Lätt illamående, kroppen känns trött, seg, obrukbar. Jag kommer inte kunna ta ett steg. Jag kommer inte orka. Vi börjar med "mördarbacken". Brant? Jovisst, men varit med om värre. Tänkte på vertikala kilometern i Åre. I jämförelse är inte mördarbacken någon backe.

Jag stod längst ut till höger i mitten av fältet. Det innebar högerkurva, rätt snäv, i början. 60 sek innan start tänkte jag att är det något jag kan så är det att springa backe. Det resulterade i att jag var bland de 10 första upp för backen, typ. När de andra påverkades av att backen blev brantare ökade jag. Jag såg första löparen framför mig. Gött, tänkte jag. Fullt ös, finns ingen anledning att vika ner sig nu. Men då hände det. Bommen. Ettan gafflad. Täten hade den inte, jag hade den. Men stämplade inte. Stress. STRESS! Området såg sjukt lätt ut på kartan, brutalt diffust i verkligheten. Tog mig samman. Stämplade. Jag såg inte täten. Däremot såg jag andra löpare tamefan överallt. Långsamma. Helvete. Körde på sidan av stigen för att komma om. Försöka lugna ner mig så inte stresshormonerna tog över för då kommer mjölksyran. Ingen ordning på kartan. Vart fan är jag? Svansen av löpare delar sig, jag väljer vänster. Inser vart jag är, skulle tagit höger. Inser att svansen väljer att köra runt istället för att plocka de fem höjdkurvorna direkt. Det är smalt och trångt på stigen, jag känner mig stark. Väljer att själv plöja höjdkurvorna direkt. Jag vill till mitt högervägval, min plan.
Väljer stigen till höger om grönområdet. Vacker stig och en fröjd att få springa själv!

Genskjuter högersvansen, men får problem med riktning och stigar in mot kontrollen. Skiter i alla. Bromsar. Backar. Springer när jag är helt säker, å jävlar va jag springer! Väljer vägval där jag slipper trängas och får springa själv. Jag har ingen aning om vart jag ligger. Mitten kanske. Letar efter Stina. Hoppas det går bra för henne.

Ser bekanta ryggar som jag vet springer bra, de slår mig oftast. Alfta Ösa och Hagaby. Kommer ikapp Pan-Århus. Hon är ju bra. Jag följer förvånansvärt lätt. Märkligt. Järla, IF Thor och några andra klubbar rör sig i närheten. På väg till tredje sista kontrollen viker alla utom jag å en tjej vänster. Va fan? Men jag vet vart jag är och vart jag ska. Kör johanna, lita på dig själv. Å jag springer. Snart mål. Hör speakern. Redan slut? Jag vill ha mer! Kollar kontrollerna, har jag missat någon? Näe... Märkligt... På väg mot sista, hör att Halden tydligen stämplar sista, å se på fan, jag ser ju henne! Ja jävlar va bra. Jag var inte trött. Jag blev inte tröttare heller. Men tjejerna är snabba. Men det är jag med. Köttar in som 5:a och första andralag. Leendet på Sara, som jag skickade ut, är oslagbart. Orientering är roligt, men det är ännu roligare när det går bra.

Joggar iväg, joggar ner. Pigg. Endorfinhög. Härlig känsla. Tänker "tack Håkan". Den där osköna behandlingen i fredags gjorde underverk. Jag känner rumpan! Härliga känsla.

Övriga damer i laget presterar fantastiskt och Anna bjuder på kavelns vassaste spurt och tar in oss på plats 113! Härliga gäng!

Del två. 10-milakaveln.

Äter fast jag är mätt. 12,7 km väntar vid 5-hugget. Ser starten och hur Olov stabilt avverkar första sträckan. Sen försöker jag sova. Vaknar en gång i halvtimmen å kollar hur laget ligger till så jag vet när jag ska kliva upp. 4.30 står väckaren på. Vaknar med ett ryck vis 4.30, klär på mig i rekordfart å drar till Tältet. Känslan av att försovit sig. Men det är lugnt.

Värmer upp. Förtränger att kroppen känns trött. Endorfinerna från igår har lagt sig. Urladdningen igår gör det svårt att trigga till. Men sen kommer Oskar, jag får kartan och drar iväg upp för mördarbacken en andra gång. Denna gång känns det i låren. Kollar kartan, långsträcka till ettan. Över berget jag sprang över igår. Betydligt tyngre idag. Jag är ensam i skogen. Inge draghjälp, bara några personer som virrar runt. Får koncentrera mig på vad jag ska göra. Första kontrollerna går riktigt långsamt, kontrollerat men långsamt. Sen nerförslöpa och så vaknar benen till. Jag kommer ikapp och går förbi, skön känsla. Jag gör mitt lopp, orienterar själv. Får sällskap av två snabbare och piggare, de bommar lite vilket gör att jag hela tiden är dem hack i häl, för jag bommar inte. Vätska. Jag tar mig tid att stå still och dricka. Klart värt. Vägsträcka. Killarna drar. Valet är att pressa å ta rygg eller dra ner farten och orka hela vägen. Väljer det senaste, är 1/3 av banan kvar. Ser ryggarna när vi kommer ut i skogen men ytterligare ett lättlöpt parti sätter käppar i hjulen för att jag ska kunna komma ikapp.
Strular lite onödigt på de sista 3 kontrollerna, men bommar inte. ryggen nyper lite. Misstänker att höga knän i blåbärsriset gjort sitt till. Tappar bålen, men känner rumpan! Trycker på på upploppet för en sista gång och går i mål betydligt tröttare än igår. Axling stämplar på sista sträckan in laget på en stabil 139:e plats. Fint dä!

Vilken helg! Ska jag klaga på något är det vädret och att de följer "blåbärslagen" för lite... En splitscreen som visar skogskontrollerna en längre stund skulle vara roligt...

Men toa och dusch inomhus, det är lyx! Och sova inomhus, 300m från där allt händer! Svårslaget.

Imorrn väntar första delen av det långsiktiga arbetet med att få ordning på rumpa/rygg. Hoppet lever!