I helgen ska det springas. Inte 10 mil men 10-mila. Första sträckan i andra laget i damkaveln, sen vila å äta för att dundra 8:e sträckan i herrkaveln. Kul som fan.
Om inte ryggen vore så jävla dum i huvet.

Idag var jag till Håkan. Han föreslog stötvågsbehandling, men det kräver 48 timmars vila så jag vägra. Han erbjöd sig att massera upp ryggen lite. Fan va najs, tänkte jag. Det var inte najs. Inte alls, eller jo, när det var klart. Sen följde timmar av pirrande ben och därefter träningsvärk, och där är jag nu. Träningsvärk. Bindvävsmassage kallas det visst när någon tar spjärn mot en vägg å trygger armbågen på din skinka. Bara så du vet.

Planen imorrn är att springa kontrollerat, både vad gäller fart och orientering. Jag kommer inte kunna trycka på, men jämn fin fart hoppas jag på.

Sen då? Hur går vi vidare? Följande tre måndagar kommer ägnas åt stötvågsbehandling följt av 48 timmars vila. Således inga Måndagsintervaller eller tisdagsorientering. Men det kan det vara värt. Jag vill kunna springa långt. Just nu är musklerna spända och släpper inte. Först ska vi få dem att släppa sen blicka framåt.

Men nu sova. Sen tiomila! :)