Förra veckan var jag till ryggis. En å en halv vecka efter fallet. Ville dubbelkolla eftersom det gjorde ondare. Inte brutet, inget snett men stela och krampade muskler. Det de kunde göra var att massera upp skinkan. Sköööönt tänkte jag! Jag hade fel. Jag ville gråta. Den smärtan.

Men det släppte. Eller ja. Det blev bättre, mycket bättre. Rörelse och stretch, träning utan stötar, rörelse och stretch. I måndags var jag där igen. Fortfarande spänd men myyyycket bättre. Lovat mig att vila till på torsdag, från löpning alltså. Men har svårt att motivera mig till annan träning. Längtar efter löpning men bävar för farten och orken kommer vara kass. Jag har missat över en månad nu. Snart två.

Jag siktar fortfarande på att genomföra TEC. Jag vill genomföra TEC.

Så ironiskt. Haft problem med kontakt i rumpan. Har nu problem med för mycket kontakt i rumpan.

När jag inte springer har jag tid å fundera på saker. Funderat en hel del på Vasaloppet, idrott och kvinnor. Kvinnors roll i idrottsevenemang. Eller biroll. Jag upplever det så. Fokus på herrarna, de "riktiga" idrottarna. De som håller på med ett mål, tjejer håller ju bara på för att de tycker det är roligt. Eller...

Å få "tjejdäng" framstår som pinsamt, för tjejer är ju såååå mycket sämre.

Ja, fler män än kvinnor håller på, men reflektera lite varför. Om jag ser till de tävlingar jag varit med i och skildringar därifrån är kvinnor skrämmande underrepresenterade. Kolla tex filmerna från axa fjällmaraton, ett löplopp i tiden... Eller...

Näe, jag orkar inte slåss mot väderkvarnar idag. Jag har mens. En såndär jävlig mens. Hormonerna åker bergochdalbana och har skiftat hela jävla dan. Eufori ena minuten och önskan att krypa ihop i fosterställning andra minuten. Energi och träningslängtan förvandlades till smärta kroppen och total orkeslöshet. Fantastiskt att vara kvinna... Eller hur?