... Då allt känns jävligt pissigt och alla motgångar tar över allt som varit positivt.

-bråk med barn. Skrikit alldeles för mycket. Noll tålamod. Noll. Minus. Det leder till dåligt samvete som leder till sämre humör osv...

Linus stavar är borta. Sur å arg är bara förnamnet (jag alltså). Vi kommer slutligen iväg å åker skidor. Kommer 100meter sen påbörjar sebbe en skrikkavalkad. Han vhill inte. Jag hanterar det på bästa sätt; suckar, frustar osv...

Jag kommer iväg å tränar. Åker 16 km. Lyckas spräcka glaset på telefonen, får skavsår.

Drar på brottning med sebbe å Linus. Sebbe lyssnar inte. Han vhill inte. Och jag ska sluta själv då.

Åker å handlar med barnen. Linus kvar i bilen, sebbe vhill inte. Sebbe Skriker oss igenom Coop. Och Ica.

Jag beställer en meny som är på erbjudande på Sibylla. Efter tjat å gnat på barnen kommer vi hem. Jag har inte fått maten jag beställde och som bonus har jag inte heller betala erbjudandepriset utan 20:- mer.

Jag vill gråta. Jag vill skrika, kasta saker å gråta. Bara hatar allt helt plötsligt. Jättemycket. Det bubblar i kroppen. JÄVLAR! Jag är en dålig människa. Skriker att dagen suger! Suuuuger! Plötsligt känns kroppen som en svullen ballong. Huvudvärk. Hatar hamburgare. Hatar strips. Hatar att äta. Jävlar. Hatar telefonen. Glashelvetet som är sprucket. Byttes för en månad sedan typ.

Kollar den där jävla mensappen. Hatar mens. Pmshelvete eller ägglossningahelvete. Jävla hormoner hur som haver. Lämna min kropp för fan. Å månjävlen hånglor mot mig.

"Luta lälv då"
Så fan heller. Låt mig va.

Hur i helvete förklarar en känslan i kroppen? Hur förklarar en för sin omgivning att en inte alls hatar allt, egentligen. Det är bara just nu. Och en vet inte varför. Det triggar det dåliga samvetet så en hatar inte längre bara sin omgivning utan även sig själv.

Så förlåt för att jag har obefintligt tålamod, att jag skriker å skäller och att jag bara tycker att allt suuuuger...