Ja, så var det torsdag i "mängdveckan" som inte blev någon mängdveckan utan mer en medioker vecka. Det började natten mot måndag. Sebbe är så mammig vilket innebär att jag och han delar sovrum nu. Om jag vaknar för, ja, säg ett härligt morgonpass, och han sover och jag ljudlöst och ytterst smidigt tar mig ur sängen så vaknar han nästan bums och morgonpasset går om intet.

Nåja. Nu är det så å då får jag gilla läget och gör ju det genom att försöka låta bli att planera träningen. :)

Förutom kidzen så var ju tanken med en mängdvecka just denna vecka urbota dumt. Mens och fullmåne sammanfaller. Bara mensen i sig brukar kunna sätta käppar i hjulen men denna vecka känns extrem och blir vidskeplig och skyller på den blängande månen.

Jag har ont i höfterna, som foglossning typ. Idag är väl någon slags peak och jag känner mig hurven och mår rejält illa. Magen är som en ballong och det jag helst vill är att lägga mig under en filt å grina. Dagens planerade intervallpass måste antagligen ställas in för jag har noll sug att springa! Tror inte kroppen klarar det heller. Eller jag vill inte utsätta den för det, går lixom inte att "straffa" kroppen vid mens så den "lär" sig eftersom jag mår väldigt olika varenda jävla gång.

Nej, jag gillar inte mens. Jag gillar inte hormonsvängningarna alls. Ägglossning, pms och sen mens. Jätteroligt. Verkligen. Inte!

Den enda glädjen kopplat till detta (förutom möjligheten att skaffa barn) är menskoppen. Den är så snäll, mot mig och miljön.

Ja. Gnäll, gnöl å kräks. Eller har inte kräkts men känns som en tidsfråga. Jag borde få vara ledig från jobbet.

Vila idag, eller kanske ett pass ikväll. Sen lägger jag in den där mängdveckan om kanske två veckor. Kanske... Problemet är inte att planera träning, problemet är att få tiden till vila...