idag har jag fått påminna mig 3794 gånger om att jag inte kan springa och varför. Jag har även fått förklara för mig själv varför jag inte sprang bättre i lördags ett x antal gånger.

09.00 ringde jag sjukgymnasten.
-Hej det är Håkan.
-hej, det är Johanna, hjälp mig!
-Du måste vila. Du vet att jag inte säger så om du inte måste.
-Men jag kan simma lite iaf?
...tystnad...
-och så ska du äta 3 Ipren om dagen till och med onsdag.
- men jag har inte ont i ryggen.
...nu följer en tålmodig förklaring om tillståndet med min rygg...

Förklarade att det ilade i ryggen igår kväll när jag skulle sova och att det "killade" under fötterna.

Vila till onsdag.

vila.

Hatar du mig?

Blir faktiskt inga problem att vila insåg jag idag... Eller, inga problem att vila från att träna. Ryggen gör visst ont. Till och från. Emellanåt ilar det som fan. Ut i svanskotan, ut över skinkorna, ner i baksidan av låren. Ända ner till hälarna ibland. Emellanåt molar det. Värker. Och så blir jag trött. Jättetrött. Så trött att jag inte fattade hur jag skulle palla vara på jobbet efter lunch. Gå små små steg. Och det är det jag ska göra. Ta lugna promenader.

Jag blir så trött på mig själv. Är "förvånad" över hur de kunde bli såhär... Fast jag vet ju exakt varför. Men jag har ju en tendens att lyckas hänga gasen då jag borde bromsa.

Ibland har jag en tendens att träna ännu hårdare om jag känner att skada är på väg, bara för att visa kroppen att jag bestämmer. Det är oerhört framgångslöst. Förvånande, eller inte.

Nej. Nu ska jag rulla ihop mig till en boll och försöka undvika dra igång något projekt här hemma...