hade jag gärna varit. Det är jag väl iofs men inte på det sätt jag tänkt.

Natten var tung. Hela ryggen ömmar obestämt så sömn var inte min grej. Slog på Maratonpodden, avsnittet med Ferry å somnade tillslut.

Stel i bröstrygg. Det smärtar att andas in djupt. Ilar i ryggraden ut i svanskotan. Länden ömmar. Stramar i baksida lår och har noll spänst.

Det har släppt under dagen men så plötsligt blir jag tvärtrött i ryggen. Vi drog till Dyket, fick hjälp av mamma att skjutsa vagnen på väg hem, ryggen orkade inte.

Linus badade. sebbe härjade. Vi tittade på. Jag ville hoppa i och simma. Så träningssugen.

Musklerna är pigga, förutom de i ryggen. Jag tror inte jag har några muskler där.

Jag hade gärna haft värkande lår och vader. Smärta för att jag sprungit fort, för att jag pressat dem. Igår kunde jag lätt trycka i mig en korv, macka å våffla efter målgång. Det brukar jag inte kunna när jag tagit ut mig.

Ryggen är bättre. När ryggen blir bättre glömmer jag oerhört fort hur det kändes när den var dålig. Varför bet jag inte ihop? Jag överdrev nog bara. Lat. Usch vad dåligt.

Får påminna mig själv om att det nöp så det flimrade för ögonen och jag mådde illa. Att jag sista 3km frustade och slängde fram benen med höfterna eftersom ryggen vägra lyfta dem... Imorgon kommer jag få påminna mig själv igen. Annars kommer jag sticka ut i skogen på en runda, en hård runda så jag blir trött i låren.

Pratade med en vän igår, om att jag kanske borde ha en coach. Jo. Kanske. Eller ett stöd. Någon att bolla planering av tävling och träning med, någon som kan försöka bromsa/tala mig till rätta när jag får tokiga infall å anmäler mig till tävlingar jag inte borde anmäla mig till. Sen att jag följer det är en annan sak, är inte min grej alltid... Men ändå. Jo, så vill du bli min coach, hör av dig. Jag har ingen möjlighet att ge dig någon monetär ersättning men kan lova en blåbärspaj eller två...

Igår kände jag mig svag, som att jag aldrig någonsin skulle springa ett lopp igen. Att jag ska sluta inbilla mig att jag kan saker och börja nöja mig med att bara delta. Idag har det gått över och jag börjar längta oerhört mycket efter vinterträningen...

Imorrn är det back to work. Jo... Livet. Framtiden. Känns som att jag fastnat i en korsning och inte vet åt vilket håll jag ska...