imorrn är det dags för oringen. 10-kmish bana. Hoppas gpsklockan visar typ samma, att jag inte vimsar runt alltså. Elit it is. Det betyder sprint, inte min grej men positivt är att du inte tappar så mkt tid på det.

I övrigt är kroppen inte sådär som den var i våras. Dock beeeetydligt bättre efter besök hemma hos Maria och Sebbe och lite tens-behandling, därefter plågsam vila i några dagar. Iofs inte helt tokigt eftersom jag hann slipa å måla möblerna på altanen.

OL-motivation var för övrigt i botten under vilodagarna. Funderade, tänkte å filosoferade. Tror Korea spökar. Anmälde mig till oringen främst för att få bra träning inför Korea... Sedan inser jag att det troligtvis aldrig kommer bli någon VM-medalj... But life is a bitch and then you die.

Depp, fundering och motivationssökning. Googlade ultralopp å då blev allt bättre. Köttade efterlängtade intervaller på fredagen å skuttade runt i knähögt blåbärsris, å vem blir inte lycklig av det?

Nu rullar vi mot Borås. Jag börjar bli OL-sugen. Om det går bra, å varför skulle det inte göra det?