ja, den har genomsyrat vårt hem de senaste dagarna. Veckan innan 10-mila blev inte som jag tänkt.
Måndagen: orienteringsintervaller med avslutande 70/20 i skogen, freebase! Lovely!

Tisdagen, vabb. Hostande sebbe. Dålig sömn. Vila.

Onsdag. Sebbe kräks, på grund av hosta tror vi. Envisas vi med, övertygar varandra. Sämre sömn. Historiens sämsta träningspass, med huvudvärk. Började jogga, gick tillslut.

Torsdag. Jobb. Jobb som fan. Komprimerar en veckas jobb till en dag. Planerad massage blir inte av, ersätts inte heller av det behövliga styrkepasset, åstadkommer någon slags orientering på kvällen. 3,3 km på 48 min. Bommade kanske 15-20 min. Kändes bra annars, stark, som fan, men dålig fart. Kommer hem. Mathias kräks.

Torsdag natt. Linus kräks.

Fredag. Sömn? Vad är det? Sjukt överskattat! Asså, - å - det ger ju +? Så jag har nog sovit för mycket. Morgon. Sebbe kräks. Linus kräks. Mathias ser ut som hämtad från walking dead, men han går iaf. Laddar med vatten å blåbärssoppa, dräller in på jobbet å förbereder inför mötet jag inte kan vara med på. Chefen vill helst inte ta i det papper jag håller i. Haha... Handlar, åker hem, påbörjar sanering. Tvättar, tvättar, tvättar. Å städar! Torkar kräks, fixar, donar. Ser möjlighet till lite sömn. Ger barnen kolsyrebefriad Cola. Gör inte det!!! Jag låter bli att vila. Städar vidare istället. Å vädrar. Fan va jag vädrar! Luktar magsyra å... Bajs... Blä.

Nu luktar det citronsåpa. Jag har bakat muffins, druckit vin och packat min väska. Imorrn är det 10-mila. Sträcka 4 i damkaveln och sträcka 8 i herrkaveln är det tänkt. Det första kommer att ske. Det andra hänger löst.

Världens bästa föräldrar, på väg hem efter en vecka i Spanien, erbjuder sig barnvakt för att avlasta. Jag gråter nästan. Det kan smitta, päronen säger att de gör inget. Bästa!

Nu ska jag bära upp den skönsovande sebben... Sen ska jag sova. Å ingen ska kräkas. Å alla ska vakna pigga som fan imorrn! Å jag ska sova i sovsäck å springa i gryningen. Det säger min reptilhjärna...