helgen är passerad. Träden swischar förbi utanför tågfönstret. Reflektion.

I helgen har jag varit en grinig tonåring som surat (surar fortfarande) och betett mig totalt orationellt! Så jävla icke konstruktivt! Vart har det lett?

När jag tänker efter så orienterar jag som min mentala hälsa är just nu. Blicken så jävla låst vid mina egna fötter, noll framförhållning och får panik när jag inser att jag inte har koll på läget, när jag inser att jag befinner mig på en plats jag inte trodde jag var på... Hur löser jag uppkomna problem? Genom att cirkulera runt och handla orationellt.

Jag överväger att knyta åt koftan hårdare runt mig och intala mig att jag inte är bättre än såhär, samtidigt som den där brinnande elden inom mig skriker att jag visst är det! Hade det inte varit för elden hade jag ju inte blivit så ledsen, besviken, förbannad och frustrerad, eller hur? Jag vet att jag kan leverera bättre, jag vill leverera bättre och jag hade förväntat mig mer av mig själv...

Men, nu skulle jag vara rationell... Eller hur?

[Bild]

Fått kartor. Analyserat. Funderat. Konstaterat. I skogen känns det bitvis bra. Rätt beslut. När jag kollar kartan och jag funderar ett varv till skulle jag nu tagit ett annat beslut vid kanske 75% av kontrollerna. Undermåligt betyg.

Nåja, för att lyckas få upp ena foten på fast mark iaf. Har jag givit mig själv de bästa förutsättningarna? Svar nej. Dagens lopp var säsongens tredje kartpass i dagsljus.
Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Svar: tävlat mer. Tränat mer. Det finns barmark hemma.

Gör om gör rätt.

Nu blir det omtänk vad gäller träning. Iaf om jag vill bli bättre på orientering...

Ska återgå till analysen, sura lite mer men sen försöka lyfta blicken, se framåt och plocka med mig godbitarna från helgen, jo, för några finns det...

igår var det äntligen dags för säsongspremiär! 11.3 km och 480 höjdmeter skulle avklaras...

Plockade 1:an å 2:an med fint flyt. Sen långsträcka. Underskattade mig själv orienteringsmässigt, kollade inte ens efter vägval utan drog planlöst i riktninf mot kontrollen... Vilket innebar, klättra upp, springa några meter, hasa ner... Åsså göra så ett tag. Självförtroendet dalade och farten med det. När jag väl kom ut på stigen gick det bättre...

Ikapphunnen med 4 minuter av konkurrent. Insåg att min löpning var betydligt bättre än hennes och tuggade på i den knähöga ljungen. Plockade efterföljande kontroller med fint flyt, mycket mer offensivt men ändå lite avvaktade... Långsträcka igen. Stod på lite mer. Drog lite snett men tappade redde upp det. Går rakt mot kontrollen, tycker det ser för "lätt ut" så kollar den inte ens utan börjar leta 75 m bort! Va fan din jävla amatör!!! Kollar tillslut kontrollen och jomenvisst, det är ju din!

Plockar följande kontroller rätt ok, lite längre sträcka igen, fin fart mot den men krånglar återigen med kontrolltagningen...

De 4 sista kontrollerna plockar Jag otroligt oengagerat och tappar 1 min per kontroll mot segraren, säg totalt 2 min då för att inte överskatta min löpförmåga... Haha...

Problemet: under banan och precis vid målgång känner jag mig typ nöjd att jag klarat banan. Efter en minut inser jag att det här var ju inte alls vad Jag tänkt mig. Varför fegar jag??? Ägnar eftermiddagen till att sprida dålig stämning och sura. Häver det stundvis med godis...

Eftersom det är samma område idag så får vi inte kartor, analyser uteblir alltså. Eller, jag slänger en grisblink på sträcktiderna och inser att de kontroller jag tagit offensivt och med självförtroende har gått bra i jämförelse med segraren...

I kroppen finns mycket vilja och höga förväntningar, och självförtroende... Ut kommer... Ingenting. :(

Ja, kartpassen har ju inte stått som spön i backen så kan vara en orsak.

Ny dag idag. Halva banlängden men lika många kontroller, lovar kontrollplock och riktningsförändringar och fokus på annat än fart. Offensiv å självförtroende vill ja se! Leverera för fan!