Senaste inläggen

Av Johanna Bygdell - 3 november 2019 11:03

2017, i storform. Men tävlat mycket. Och långt. Startar i Kullamannen och springer fort. Men får kliva av alldeles innan kullen på grund av smärta i höften som inte känns bra.
2018, i form men motivationsproblem. Vaknar till men skadar mig. DNS.

2019. Rehab, prehab, kebab. Drar till med 8 mil på BRR för att få några mil i benen med tanke på att det var nästan ett och ett halvt år sen jag sprang riktigt långt. Och det kändes bra! Riktigt bra. Och träningen flöt på helt ok. Helgen innan snörvlade och hostade barnen och i början av veckan trodde jag de smittat mig men jag låtsades som att det regnade, lutade mig tillbaka och tog ett glas vin istället.

Onsdag. Avresa. 12 timmar i bil till Tranekärr.
Torsdag. Jag och brorsan testade de två tuffaste stigningarna av banan. Mycket glad över att vi gjorde det. I dagsljus. Och de hade hunnit sätta fast repet vid Håkull.

Fredag. Frukost, ut i bilen, får meddelande om att starten är skjuten på en timme. In, äta mer. Läsa.

Kommer till Båstad och bara njuter! Det är så otroligt trevligt att se alla glada löpare och småprata.
Vi rör oss ner mot starten, passar på att spana på sälar, har aldrig lyckats sett sådana i det vilda. Check på den alltså.

Starten går, vi börjar med 4 km i en krok i Båstad. Jag springer med Erik Eng. Var längesen vi tävlade ihop så det var roligt att ses igen. Passera starten, vinka till publiken och så ut på Skåneleden. Betydligt fler deltagare än 2017, så blir lite stökigt och ryckigt, men jag har en plan och följer den. De som vill passera får göra det.

Vi är en ganska stor klunga i hallandsåspartiet, däribland Sofia Smedman och Lena Trillelv. När vi kommer ut till Hovshallar så drar de iväg som en avlöning. Men jag har min plan och bidar min tid. Så jag och Erik gnatar på i ett eget tempo.

Glada är vi! :)
Planen är 5-5.30- tempo till Kullaberg, sen försvinner all tidsplan, då är det bara att ta sig fram så fort som möjligt utan att bli trött.

Mamma, pappa och brorsan följer oss och står och heja här och där. Moralhöjande. Och så all övrig publik. Ni är mycket uppskattade!

Vi plöjer på. Jag tycker det går bra. Jag upplevde att det var otroligt många löpare före mig, men vi gnatar ikapp folk. Det är inte lönt att hetsa, du kommer hinna bli trött. Det är skönt att få syn på en rygg och känna att vi tar in.

Jag kör med mina asfaltsskor fram till Ängelholm, då åker 212:orna på. Jag tycker vi gör ett snabbt depåstopp men blir passerade av flera, men ingen stress.
Det börjar skymma och lampan åker på. Nojar lite över att höften ska göra sig påmind i Arild men ingenting. Känner mig oförskämt pigg efter 8 mil löpta... känns väldigt bra att veta lite om det som väntar på kullen, frågan är hur det är i mörker. Vi börjar med en extra sväng som kändes rätt oändlig. Ville ut på banan. Ivrig!

När vi var längs ner vid första stigningen slog Erik av på farten och jag blev själv. Jag och pannlampan, och Kullaberg. Nu började det! Tre gånger till skulle jag passera allt jag passerade nu. Otroligt bra känsla i kroppen och mentalt stabil. (Hahahahahahaha) skämt åsido, ultra är otroligt mycket mentalt. Jag kände mig glad. Springer och ler. Förbereder mig på att varv två kommer kunna vara det tyngsta varvet. Men när det är klart är det bara hälften kvar. Under första varvet kändes allt långt bort. Jag delade in banan i stigningarna-vätskan-fyren-mölle. Från vätskan skulle det vara 6-7 km till mölle. Det kändes väldigt långt till vätskan, rätt ok till fyren, en smärre oändlighet till Mölle! Men förväntningen var annan. Sen var det längre i praktiken än vad teorin sagt. Inte otippat.
Strax efter vätskan kom det en riktigt rolig nerförslöpa. Fick mig att tänka på VM i Spanien, då fanns det många sådana, bra känsla!

In för varvning. Upp med dunken. Fylla flaskor så jag hade till nästa varv med. Byta lampa. Tog på mig orienteringslampan för jag ville ha riktigt bra lyse så länge det gick. Och på med vindjacka för det piskade bra vid fyren och så började det regna.
Härlig stämning i depån. Peppande och gemytlig. Men jag hade en uppgift att utföra så fick vänta med att mingla.

Varv två. När det är gjort är det bara två kvar. Nu kändes varvet betydligt kortare. Det var mycket mer folk efter banan vilket var trevligt. Men det var bra mycket halkigare. Ner mot havet vid Håkull började det bli rejält geggigt. Och så allt folk. Efter ca 1/3 av stigningen, där repet fäste, låg en kille. Jag frågade hur han hade det. Inte så bra. Men han skulle vila lite. Försökte peppa med att bara stigningen var klar så skulle det bli mycket bättre. Vet inte om det hjälpte. Folk var trötta. Otroligt tacksamt med repet för det är brant, och halt. Dålig kombo.

Under varvet började jag plötsligt känna av ett löparknä! Hittepå! Vafalls! Ids int! Men påverkade löpningen nerför.

Varvning igen. Blev kall emellanåt på varvet så fyllde på med buljong. Mycket gott. Tjuvat bild från Ultramarathon.se

Varv tre. Tjoho! Sofia gick stabilt i täten men fick rapport om att hon började vara lite trött. Ja, vem fan är inte det. Men jag hade en sån positiv trend. Kul! Före Sofia var det två killar. Så av de 4 första var det två killar och två tjejer. Ultrabra!

Detta blev ett tyngre varv än jag räknat med. Stigningarna frestade på. Ont i arm och rygg. Och händer. Hade inte med några extravantar. Seriöst. Smart. Rutinerat! Visade på ännu större orutin då jag plötsligt började få otroligt ont på ovansidan fötterna och smalbenen. Min hypotes är att jag snörat på skorna för hårt och fått stasning som följd. Och det smög sig nu upp på smalbenen. Och påverkade löpningen. Rejält. Försökte snöra upp skorna lite men var för sent. Fan. Kanske kan släppa. Lommar på. Är orimligt pigg i lår och rumpa. Smärtan tilltog i backar, blev bättre nerför. Försökte stretcha. Inget hjälpte. Det goda humöret dalade inte direkt men jag blev irriterad. Det finns mer i kroppen för bövelen! I slutet av varvet började jag känna mig sömnig. Sjukt sömnig. Och så slockna lampan. Poff. Bäcksvart helt utan förvarning. På med extralampan.

Kommer in för Varvning och folk ligger och sover! Ja, tanken kom. Lägga sig och sova lite. Bara lite. Men lovade mig själv det efter sista varvet. Så ut märe tant! Sofia uppges vara trött. Ja, tyvärr har jag nu så ont att jag inte kan springa. Den gör ont att gå med men springa är otänkbart. Ut på banan. Och går. Drygt 2 mil är jävligt långt när du går. Och gå är kanske tråkigt. Höll på att somna. Har fan inte tid med det här! Jag vill ju springa. I början av banan är det jämna grusstigar, sjukt springvänligt även för ultraben. Men jag gick. Upplevde att smärtan släppte, kunde stappla fram lite så länge jag inte flexade med foten. Kan inte kallas löpning, men gick lite fortare än att gå och otroligt befriande för hjärnan. Men sen kom stigningen. Och smärtan. Fy fan. Gråt. Jo, lite. Och så började ljuset komma. Stigningen var brutal nu. Men peppade på. Fjärde gången, klart som fan det är jobbigt. Men varje steg framåt är ett steg närmare målet. Hur litet det än är. Fick lite tråkigt. Och inga andra löpare. Kollade mobilen lite. Läste och skickade sms och vips var blicken högt lyft igen och benen trummade på så fort de kunde trots smärtan.

Men varvet var långt. Ojoj. Jag föredrog det i mörker eftersom jag nu såg så långt fram. Gillar det där att springa i lampans sken och bara lysa upp ett litet område kring dig. Du hamnar i ingenting. Bara plocka fram positiva saker.

Jag började noja. Vars låg tredje dam? Nog för att målet var att komma i mål. Men gärna så högt upp i resultatlistan som möjligt.

Halkade nerför sluttningen vid fyren. Nu var det bara finalen kvar. Rätt tacksam bit med gåbackar så du tappar inte så mycket på att inte springa. Försökte jag intala mig... försökte springa lite. Gick inte. Svor. Arg. Less. Inte på loppet men på benen. Innan sista vägbiten snörade jag upp skorna helt. Tänkte att jag skulle iaf springa över mållinjen. Men nej. Det skulle jag inte. Men fan va glad jag var! Jag är!
Och hatten av till Sofia! Vilket lopp!

Så en ring rikare och fick pris av Legenden Lazarus.

Nej, jag visar inte tänderna och morrar åt honom. Även om det ser så ut. Jag ser ut sådär. Kan inte rå för det...

Min klocka dog efter 142 km, Sofia och trean Sandra skrapade ihop 180km. Kullamannen 100 miles skulle inte vara 161 utan 174 men visade sig vara 180. Fan va långt det låter.

Vaknade av sedvanlig ultrasvettning inatt, och är stel i fötter och smalben. De är fina svullna med. Sen har jag rejäl träningsvärk av att släpa mina 70kg i ett rep uppför en brant lerig backe. Men jag klagar inte. Jag mår däremot väldigt gott!

Men.... revanschlust börjar vakna till liv. Att få springa hela loppet. Utan löphindrande smärta. Så vi ses säkert nästa år igen...

Lite nördig data:
1 skobyte
3 pannlampor
1 energibar
4 salttabletter
8 liter Maurten med den ultimata blandningen 4 liter 160 och 4 liter 320.
0,3 dl rödbetsjuice
3 tröjor nersvettade
142 km på gpsklockan
180 km enligt andra löpare
23:47:16 tiden det tog

Perfekt upplägg. Det gör vi om!
Och alla ni som peppar där ute, fortsätt! Otroligt uppskattat.

Av Johanna Bygdell - 15 juni 2019 16:54

44km och 2200 höjdmeter. I Miranda Do Corvo, Portugal. Omväxlande bana, bitvis underbart teknisk, sådär att fyrhjulsdrift behövs. Bitvis mer lättlöpt men mjuka stigar. 22 km upp. 22 km ner. Jättener. Ner känns alltid mycket mer än upp tycker jag.

I år unnade jag mig ett förläger då det passade in i ekorrhjulet. Värdefulllt, att få känna på banan i lugn och ro och njuta av vyerna utan tävlingshetsen.

Skadad i oktober. Kom igång med löpning i januari. Kämpat. Stretat. Hopp och förtvivlan. Men under Sundsvall trail fick jag bra svar. Hård träningsvecka toppat med två tuffa tävlingar. Stärker självförtroendet.

Vi landar i Coimbra på onsdagen. Högsommarvärme i Sverige men svenska midsommarvärme i Portugal. Bra det. Morgonjoggas, rörlighetstränas, strosas, invigning. Men framförallt. Äts mat. Och efterrätt. Jag gillar det där. Vakna, röra på sig, äta, gå och vila, äta, vila (läsa bok och sova), äta, vila. Jag har tålamod till det en halv dag. Men det är en härlig halv dag. Sen måste jag röra på mig. Fanns dåligt med väggar att måla och lite virke att snickra med så valde att strosa runt i stan lite lugnt istället.

Tävling på lördag. Nu äre dags! På fredagen beräknas energibehov och flaskor fylls med sportdryck. Vi hade bara en langningsstation, vid 16(!) km. Planen var 1 liter fram till det, därefter 1,5 liter till mål. Det skulle ge en sluttid på 4.45 Bra. Kör med Maurten 160+320 som blandas med totalt 1 liter vatten. Sen 4 saltkapslar i det. Den ultimata blandningen!

Jag börjar bli nervös. Känt mig kolugn men nu börjar lite nervositet komma krypande. Jag lägger mig i sängen och käkar traditionsenligt chips, och underhålls av High coast ultra som startade 21 på kvällen. Buud springer blir intressant att se hur min tid står sig, men framförallt gör Magnus sin debut på distans över 52km. Lagom att öka till 130km. Hoppas han får en fin resa. Skönt att fokusera på något annat.

Vaknar och kollar ställningen i HCU. Ringer Magnus mamma och kollar hur det går. Han är trött men springer. Då är han inte slut. Och han springer fort! Förstår att han är trött. Känner mig inspirerad. Och för första gången sen i höstas känner jag att det spritter i benen.

Jag känner mig energifylld. Och på glatt humör. Avslappnad och fnissig bilresa med Annika till start. Väl där är det kallt. Fryser men försöker värma upp. Starten är trång. Planen är att starta lugnt så jag står i mitten. Första kilometrarna är lättlöpta. Men jag tänker börja lugnt. Jättelugnt. Starten går och vi rullar iväg. Jag får en kille framför mig med stavar. Ser hur de är påväg in i mina lår vid varje steg så får trycka mig förbi honom. Sen försöka lugna ner sig igen. Det flyter bra och snart är vi ute på de leriga stigarna. Jag tar mig förbi löpare efter löpare, lugnt och metodiskt. Jag är bra här. Bra steg, bra flyt, blir inte trött. Vi passerar en liten by efter kanske 6km, sen börjar stigningen rejält, på lerig stig. Du får använda hela kroppen, nyttja träden, stenar, du springer med benen men använder armar nästan lika mycket. Fenomenalt roligt! Jag ser Lisa och Fanny. Det går så lätt.

Jag och Fanny slår följe. Vi flyger fram. Jag skrattar. Det är så förbenat roligt. Ingen hänger på oss. Flyter över stenarna.

Vi kommer till langningen. Jag blir så glad. Det blir du av att se Annika och Kerstin. Det spritter i benen, jag vrålar något om att det här är så jävla roligt!

Vi stormar vidare. Kommer till en stentrapp, där står folk tätt tätt, precis som på teve, och hejar och dunkar en i ryggen. Kan ha tagit tre steg åt gången på slutet på grund av extas.

Passerar ettan och trean från året förut. Boost. Vi tuggar på. Kommer ut på betydligt enklare parti. Sen blir jag trött. Jättetrött. Inte energimässigt men muskulärt. Benen skriker. Bara 2 mil kvar. En liten bit i taget. Jag blir passerad av löpare, orkar inte hålla Fannys rygg. Men biter ihop. Plötsligt lite lerig stig och energin är tillbaka. Men stigen tar slut och energin med den. Nu är det bara att ta sig i mål. Benen vill helt plötsligt inte mer. Frustration. Blir arg. Men kroppen orkar inte. Tappar 5 platser. Fans jävla skit.

Men banan är så fin. Och rolig! Men kroppen gör så ont! Längtar efter den där tekniska stigen jag vet ska komma på slutet. Och så kommer den. Har en tjej alldeles i rygg, men hon får släppa. Jag kämpar vad jag kan. Ler och vinkar till publiken som står här och där.

5 km kvar. Nu jävlar. Ökar. Kommer ut på asfalten. Ser en tjej framför mig. Långt borta men det ska gå! Tänker på lagtävlingen. Varje sekund räknas!!!

Jag tror jag springer i 3.30 fart. Känns så. Klockan säger 4.18 Haha... känslor alltså!

Men jag passerar henne. Frustar och pustar. Ger allt. Och går i mål. Som 21:a. 4.34 Och slut på sportdryck. Bra planerat!

känner mig så himla glad över att bitit i och inte givit upp. Att pressa kroppen till saker den inte tror den klarar av.  

I mål fiskar jag upp mobilen och kollar hur det gått för Magnus på HCU. I mål. På 15 timmar och 43 minuter! Jag är glad för min prestation. Och för hans.  sätter mig ner och  låter känslorna  virvla runt. Njuter av känslorna.

Av Johanna Bygdell - 26 september 2018 23:38

I valet och (s)kvalet. Marsliden eller falu swimrun? Med två platser lediga till det förstnämnda och min svaghet för berg och fjäll så föll valet på Marsliden. Verkade som episkt. 50 deltagare. Genuint. Skapat av löpare, för löpare. En karta med rekommenderad rutt, dock var vägen till punkterna valfri. Orientering med andra ord. Jag som gillar det där obanade, osnitslade men ändå älskar långa löpsträckor och grov orientering. Som klippt å skuret! Och det där lilla arrangemanget, av entusiaster som vill visa de där fina, det de älskar. Å så flummigt men ja, du vet när du springer någonstans och vill visa hela värden det och försöker göra det. Dela din kärlek. Japp. Mer flum. Men ja, jag Älskart!

Nåja. Jag och mitt lika dåraktiga sällskap dundrade upp miljarders mil till Marsliden genom fabulösa Norrland. Vi snubblade in på frasses i Vilhelmina 5 min innan stängning och beställde burgare, brummade vidare och hann precis hämta ut nummerlappar. Tidsoptimist javisst!

Utlovat väder inför helgen var storm, regn, storm och blåst. Men som vi alla vet så har SMHI alltid fel. Eller nästan. Eller vi hoppades det. Arrangörerna presenterade dock en ?rain edition?, vilket vi innerligt hoppades inte skulle behövas.

Vi inkvarterade oss på Marsfjället mountain Lodge. Supertrevligt vandrarhem/hotell! Vi gjorde vårt yttersta att ignorera vädret. Pepptalk. ?Det är inte så farligt, det är bara lite frisk bris? osv...

Prepp. Inläsning av karta. Fylla på med energi... blanda, skaka osv... när vi kröp ner under täcket med regnet hårt piskande mot rutan insåg vi båda att hoppet hängde på en skör tråd.

Morgon. Nej. Hoppet hade flytt fältet. Realismen tog överhand. Det var rain edition som väntade. Det blåste. Friskt. SMHI utlovade byar uppåt 30 sekundmeter. Sa mig inget eftersom solen alltid skinit då jag skuttat runt på fjället. Och det regnade. Inte så väldigt mycket men du blev blöt. Jag valde metalldubb och att starta med vindjacka vilket är ovanligt för mig. Gillar att frysa.
Vid varje kontroll skulle vi skicka gps-koordinat så extra powerbank var nödvändig att ha med. Skulle jag även bli varse...

Otroligt god stämning vid starten. Vi rullade iväg. 35 härliga kilometrar på okänt fjäll väntade. Farten var oväntad hög i början. Vi var ca 5-6st som drog iväg. Klädbyten hos täten medförde att jag låg i rygg på tätkarlen och vi tuggade på genom fjällbjörkarna. Vegetationen avtog och kalfjäll uppenbarade sig. Böljande stig i sagan om ringen miljö. Trollskt. Trodde vi skulle dra ifrån eftersom Magnus höll ytterst god fart men vi hade en svans som inte ville släppa. Vinden började kännas av. Sprang runt och småfnissade när byarna slet tag i mig och fick mig att vackla till.

Vi närmade oss en ståtlig bergsklyfta. Första kontrollpunkten. Vinden tog kraftigt tag i mig. Vi sökte lä bakom en sten för att kunna fippla in koordinaten. Insåg att kylan slet på batteriet på telefonen! Jag drog på mig en buff för vinden pinade pannan.

Vi var nu fyra i sällskapet. Jag fortsatte genom att trampa ordentligt snett. Magnus stannade till, jag försökte vråla i sann gandalfanda: run you fool!!! Eller ja, forest gump: run magnus, run!
Ja, jag kanske överdramatiserar det lite.

Nåja, jag drog ner på farten och lät de tre herrarna dra iväg. Modet sjönk men tid läger alla sår. Och lika plötsligt som det kom så försvann smärtan och benen kändes starka som attan. Jag drog nytta av fördelen att ligga bakom då stigen är otydlig och gensköt snart gänget före mig. Terrängen förändrades och blev flack och bestod av spänger, jag drog om och hade fabulöst fäste med min metalldubb. Jag tryckte på. En hängde på. Magnus. Vi matade på och kunde lämna andra kontrollen precis då näste löpare anlände. Nu väntade ett segt motlöp, nu lät Magnus som Gandalf men jag försökte peppa vad jag kunde för det där sällskapet ville jag inte vara utan.

Nu väntade tragglande över stenpartier, parerande av vind och samtidig försöka hålla koll på kartan. Men vilken miljö! Vädret till trots.

Kontroll tre. Pinande vind. Som fan. Försökte filma, batteriet tvärdog. Med frusna fingrar försökte jag fippla upp powerbanken. Sökte lä bakom en sten. Magnus drog vidare. Jag fick igång telefonen, skickade koordinaten och försökte stappla vidare. Vände mig om och såg en löpare stå och fippla med telefonen. Ingen tid att förlora!

Vinden var nu i ryggen. Stenigt och halt och med en vind som var som en knuff i ryggen. Riktigt obehagligt eftersom jag inte hade kontrollen. Jag anade Magnus rygg, någon km bort kändes det som, men matade på. Tanten är stark. Och seg.

Nu skulle vi passera ett berg, hann ikapp Magnus då. Men jag slarvade med kompass och karta, ?trodde? jag hade koll, men tror gör du i kyrkan och här var det ont om dem. Vi matade på. Trodde vi såg toppen. Matade vidare. Jag kollade ner och såg en annan löpare och tänkte att då är vi nog rätt ute.

Men känslan sa plötsligt något fel. Jag hojtade till i den allt mer tilltagande dimman och vi kollade vår position. På tok för mycket till höger. Vi drog vänster men vinden påverkar dig. Och dimman. Jag undrade om det var något vattenfall i närheten men insåg att det var vinden jag hörde komma rullande. Vi hukade bakom den största sten vi hittade och väntade ut byn. Jag blev illamående. Väldigt illamående. Magnus var lugn, konstaterade att jag var stressad och fick oss att metodiskt fortsätta i rätt riktning. Jag panikade. Ville bara ner. Otrolig obehagligt. ?Det här är dååååårskap? skrek Magnus. Jag höll med i tystnad. Intalade mig att bara vi kommer över berget blir det lugnt. Jag hade fel. Vinden fortsatte. Jag tappade beslutsförmågan. Försökte ta riktning. Ta beslut. Tvinga hjärnan att försöka. Men litade otrolig mycket på Magnus. Han var beslutsam.

Jag visste vi var först innan vi drog snett. Nu visste jag inte. Men sket i det. Ville bara ner. Bar bort. Inte bli fast där. Kände mig så otroligt liten och sårbar.

Vi rullade nerför. Jag tyckte jag fick koll men fick inte ihop det. Vi närmade oss ett område med småkullar, för små för att redovisas på kartan men för stora för att inte reagera på. Telefonen visade vår gpsposition, litade på den, försökte hålla en linje. Matade på. Blicken framåt. Fnissade till. Jag sprang. Jag var bergis. Armarna rörde sig. Benen också. Men jag stod som till i vinden. Den piskade jackan så den slog på underarmarna så jag fick ont.

Vinden avtog dock lite. Tanken på hur vi låg till väcktes. Hade någon passerat oss? Vi hade ju dragit snett. Vill ju vara först, klart jag vill. Älskar ju tävling. Och ville kanske ännu mer att var först med Magnus. Nu när vi hade chansen.

Vi skulle nu ta sista kontrollen. En koja vid trädgränsen. Förväntade mig en lummig trädgräns men en gömd koja. Omöjlig att hitta. Jublade inombords när jag insåg att den låg där, blottad i fjällsluttningen. Lyckan hos oss båda var nog otrolig påtaglig! Vi slappnade av lite för nu var vi rätt säkra på vägen till mål. Började prata position. Tänk om vi inte var först...

Vi nådde badplatsen, målet. Jubel. Glädje. Varmt mottagande! Underbart! Och vi var först. Glädjetårar! Och en värmande eld. Och mat. Och racesnack.

Vi gjorde det. Sjukt nöjda!

Jag har aldrig varit med om så tufft väder på fjället. Men sårbarheten inför vädrets makter är läskig. Varnas det för hårt väder. Då är det hårt väder och lägg om rutten om du kan!

Men vill inte vara utan upplevelsen och erfarenheten! Fabulös!

När vi kom tillbaka till vandrarhemmet visade det sig att den röda mattan var utrullad!

Vi bastade, sov middag och avslutade det hela med bankett!

Ett fenomenalt arrangemang! Och oslagbar stämning. Nästa år kommer vi och hoppas på att få ta alla sju toppar...

37 km på ca 4tim och 35 min. Tuffa km.

Älskar du upplevelselöpning så är valet av lopp lätt! Marsliden Seven Summits.

Av Johanna Bygdell - 14 maj 2018 22:06

I lördags, 06.00 sprang jag VM i trail i Spanien. 88 km, 5000 höjdmeter avverkades på knappa 11 timmar. Det räckte till en 16:e plats.

03.15 i morse klev jag upp för att påbörja resan hem till Härnösand. 19.00 klev jag in genom dörren tillsammans med barnen. Medan de fick lite speltid packade jag upp väskor, plockade ur diskmaskinen och försökte reda lite i kaoset jag efterlämnade förra onsdagen. Gick igenom läxan med Linus och recapa lite vad som väntar i veckan och sorterade räkningar.

Kontraster. Livet.

Imorrn är det jobb. Och skolkonsert.

Av Johanna Bygdell - 7 december 2017 18:46

Hjulen har snurrat fort. Jättefort. En fenomenal säsong avslutades lite tråkigt med att jag tvingades kliva av ett lopp, men samtidigt, jag var inte förvånad. Jag är förvånad över att jag hållit så länge som jag gjort...

Skadan som innebar löpvila gav utrymme för reflektion.

Löpåret brakstartade i april med Åda, 5 mil. Seger. Oväntat. Två veckor senare fick jag för mig att testa 100 miles, 14 varv i Täby, TEC. Gick ju kalasbra. Seger och svenskt rekord (som Maria Jansson tagit tillbaka. :) ). Sen unnade jag mig vila i fyra veckor, sen blev det 15km i Oslo. Dryga timmen, en andraplats. Nöjd över att ändå vara så pass snabb. Helgen därefter blev det Sundsvall Ultra Trail, 5 mil skoningslös terräng. Men fantastisk! Så trött var det längesen jag var. Och smärtan i fötterna! Dock piggnade jag på mig och den 17 juni startade jag i HCU med målsättningen att slå mitt tidigare damrekord på 15 timmar längs den 13 mil långa banan. Det gick bra. Bättre än bra. Fenomenal uppbackning. Sporrande Pacers. Känslan på väg ner mot Fjärdbottnen, då jag insåg att jag inte bara kommer slå mitt egna rekord utan även förbättra herrarnas rekord med ca 25 minuter. Den känslan. Odödlig. Oslagbar. Och att få uppleva det med familj och vänner som var där. Det betyder ofantligt mycket.

Efter det unnade jag mig vila. Lyckades dock persa på 5 km inte bara en gång utan två gånger och springa under 20 min kändes löjligt enkelt. Årets utmaning blev High coast swimrun. Första swimruntävlingen för mig. 3 mils löpning. 7 km simning. Och det gick bra. Trots kylan i vattnet. Riktigt bra. Eufori!

Lögdö wild. 10km. Mycket myr. Kroppen började säga nej. Vilade. Åkte till Vålådalen och ägnade tre fenomenala dagar åt att springa. Med tält. Mat. Toppjakt. Episkt.

Tävlingssuget smög sig på. Ultravasan anmälde jag mig till veckan innan den gick av stapeln. Och som det gick! I hällregnet. Mina fantastiska föräldrar kavade runt med mina barn för att serva mig. Och det slutade med en andra plats. Overkligt. Linus undrade varför jag grät när jag gick i mål. Av lycka. Grät av lycka. Ett lopp som inte borde passa mig. Och hålla ihop hela vägen! Orimligt.

Roade mig med ytterligare en löpresa, Skottland i tre dagar. Gav mersmak. Blev anmäld till Kullamannen 160km.

Härnö trail. Hade inget att sätta emot segrarinnan. Fick även släppa tvåan då kroppen stängde av. För mycket vilja. Men trea. Nöjd trea.

Gjorde min enda orienteringstävling för året. Andra sträckan på 25-manna. Fart och orientering satt och tappade endast 7 sek på täten. Orimligt.

Nu var kroppen trött. Men mest var jag mentalt slut. Dock blev det en vecka i Halmstad och avslutade det med att starta i Kullamannen 100 miles. Jag njöt av atmosfären. Det gick fort. Perfekt energitillförsel i kroppen. Den var pigg. Allert. Taggad! Efter 6 mil sa den nej. Jag förmådde mig att kliva av. Grät. Inte av lycka. Av sorg och frustration, men mest oro för höften.

Efter det har det varit löpvila i väntan på röntgen. Allt såg bra ut och vilan har behövt. Jag är igång igen.

Säsongen toppas av att jag nomineras till Årets kvinnliga traillöpare. I sällskap av tre fenomenala kvinnor som har världen som sin tävlingsarena. Jag är inte där ännu.

Mitt liv ser lite annorlunda ut. Har mitt heltidsjobb och mitt varannanveckaliv. Träning och tävling får lixom anpassas efter det... dock är jag väldigt bra på pussel, och får ihop mitt liv ganska bra tycker jag själv. Det har jag mina föräldrar att till stor del tacka för. De finns där. Vid min sida. Ställer upp. Och min brorsa. Som hakar på allt! Och vänner, som stöttar, motiverar och sporrar. Allt det hjälper mig lägga pusslet som ligger bakom framgången.

Ena veckan kan jag lägga all tid (nästan) på mig själv. Nästa vecka är det två varelser som styr och då får allt annat stå åt sidan. Då är fokus på dem, att de mår bra, att jag finns där.

Jag har funderat mycket på mål och drivkraft. Jag vill bli bättre. Det drivs jag av. Att utifrån mina förutsättningar bli så bra jag kan. Jag älskar att springa, att uppleva, utmana mig själv.

Jag är så himla glad över att ha Maurten, att få hjälp med energitillskotten. Jag hoppas på mer hjälp framöver, att få möjlighet att testa tävla utomlands. Se hur långt det kan bära. Jag vill utmana de bästa. Se hur långt jag räcker.

Det känns spännande. Att vara med de stora och leka. Och det är ytterst utmanande att få ihop mitt livspussel. Men det går. Jag vill och då går det.

Av Johanna Bygdell - 3 november 2017 23:13

Vad hände? Loppet är i full gång, men jag ligger i sängen och ska sova. Tryckt lite värktabletter så höften känns ok.

Men ja, vad hände?
Skulle inte springa. Trött kropp. Trött huvud. Men så ändrade jag mig. Haft en krånglande höft som ömmat under och efter löpning. På utsidan, längst upp, som i benet. I tisdags råkade jag gästspela på HOKs terräng-km på 6 km. Sprang skitfort. Fick ont. Ignorera. Vilade och det blev bättre.

Fredag. Laddad. Sån härlig stämning. Fest! Bara mingla runt bland alla likasinnade från vårt avlånga land. Underbart. Buss till start. 180 anmälda, 120 på startlinjen.
Jag hade snackat ihop mig med Erik Eng. Vi är jämna.

Kullamannen drar info om vad som gäller. Lite ny dragning och havet ska alltid vara på höger sida.

Starten går. Patrik Wickström drar iväg med två andra killar. Jag å Erik tuffar på som vanligt. Lugnt å sansat. Är förvånad över stigningen i början. Mycket löv och halt. Lång km-tid. Men vid Hovs hallar planar det ut. Blir platt. Plattare än platt. Växlande underlag men alldeles för mycket asfalt. Monotont.

Vi plockar in de två killarna som hängde på Patrik. Vi går fokuserat. Kanske för fort. Svårt att säga. Ängelholm ser oändligt långt bort ut. Men ett steg i taget och vips är vi där. Fyller på energi och tar på lampa. Sen börjar en evighetsstig. Känns inte som att vi kommer någonstans och det där jävla havet varken ser eller hör vi. Men kroppen gillar stigen. Mycket.

Men sen blir det hårt underlag. Smärtan i höften slår till. Plötsligt. För plötsligt. Försöker tänka bort den. Men den sprider sig. Hugger i höftkammen. Biter ihop hårt. Men löpstilen förändras. Vill till Mölle. Blir arg. Varför kommer inte den där jävla kullen snart? Drygt 60km löpta i 5.15 i snitt. Jag är pigg, har fantastisk energinivå. Kom igen nu kroppen. försöker intala mig att bara vi kommer bort från det monotona blir det bättre. Bara typ 2 mil kvar dit. Jag VILL uppleva kullen! Kropphelvete.
Det tar stopp. Går lite medan Erik tar på sig lampan, men smärtan kvarstår, intensifieras när vi börjar springa igen.

De gånger jag brutit ett lopp kan jag räkna på min ena hand, tror inte ens jag kommer använda alla fingrar. Men jag är erfarenheten vis. Jag säger åt Erik att köra. Jag kliver av. Ser hur han tassar vidare å jag börjar grina. Men jag tänker att det är en stryka att ta beslutet, även om det suger. Innerligt. Jag ville verkligen gå i mål. Pressa mig. Utmana de andra. Men idag blev det inte så. Tråkigt avslut på säsongen.

Jag kommer sörja, vältra mig i besvikelsen ett tag. Men sen ska jag ringa vc och kolla upp höften. Sen ska jag träna och snart står jag på en startlinje igen, starkare än någonsin.

Ha det suveränt ute i natten alla lyckostar! Jag hejar på er!

Av Johanna Bygdell - 1 oktober 2017 01:03

Förhoppningar. Förväntningar. Önskan. Viljan. Men ödmjukhet. Allt fanns där. Lugnare än ifjol. Starkare fysiskt. Och psykiskt. Vem vill inte leverera? Viljan att leverera men ändå en ödmjukhet inför det. Inget är självklart.

Försökte intala mig att kroppen var pigg. Att musklerna inte alls kändes trötta. För det kändes så. I huvudet. Kände mig pigg, sprallig, men musklerna svarade inte riktigt. Inte den där känslan jag brukar ha då det går riktigt bra, men länge sedan jag tävlade nu.

Snabb start. Kändes bra. En tjej drog, en till oxå. Men inte stressad. Det är lång bana. Jag är bra på att mala. Intalade jag mig. Men benen svarade inte. Samma känsla som ifjol. Men positiva tankar i huvudet.

Jag slet. Stretade. Letade motivation. Letade känslan. Den jag vet finns där.

Men den kom inte. Jag flög inte. Jag kämpade. Varje steg. Tänker att det släpper. Jag njöt över att få tävla på min älskade Härnö trail, men kroppen kämpade emot. Tänkte på Pace on earths podd med Torgeby. Att inte kämpa emot. Försökte luta med kroppen. Finna mig i situationen. Men kraften som finns i den släpptes inte ut. Analysen påbörjades.

3 min efter ledaren vid smitingen. Två. Trean steget bakom. Nylundskan hojtade om att mitt starka parti följer. Jajemen tänkte jag. Mentalt hade jag inte givit upp ännu. Men kroppen hjälpte inte till. Upp mot specksta låg vi på bra, men trean släppte inte ryggen min. Uppför Specksta nöp benen. Känslan jag anat från steg ett intensifierades till nära Max. Klarade knappt av att lyfta dem. Trodde jag skulle tippa bakåt. Sjukt obehagligt. Hjärnan var tre steg före kroppen. Kändes som jag rörde mig i slowmotion. Jag låg nu trea. Total oförmåga att svara. Frustration. Men mentalt körde jag på. Trummade på. Försökte iaf. Inte. Ge. Upp.

Den blå/gula ryggen såg jag knappt något mer, men jag tuggade på. Uppför slalombacken försökte jag gå men benen vägrade, däremot kunde jag ta små små springsteg.

Jag höll min tredjeplats och slutade drygt 11 (elva!!!) minuter efter en fartfantom som knep segern. Jag kände mig ändå nöjd. Jag gjorde vad jag kunde men kroppen ville inte idag.

Men tankarna for under loppet. Och far ännu runt i skallen. Förväntningar, mina och andras. Jag vill alltid vinna. Klart det betyder mer att vinna på hemmaplan, eller är lite roligare. Men vad är rimliga krav på mig själv? Är det rimligt (fysiskt och psykiskt) att kunna leverera på lopp från 5 km upp till 160 km? Det har varit en händelserik säsong. Och jag vill vara överallt och har höga krav på mig själv. Eller förväntningar. På mig och kroppen. Idag orkade den inte. Förkylning i faggorna (förkylda barn), mycket på jobbet, övning förra helgen, livet, för lite vila... orsaken är svår att veta.

Jag är nöjd. Jag putsade tiden från ifjol rejält, men jag vill bli bättre. Jag vill vara bäst, men någonstans måste jag vara realist och det klarar jag inte själv. Jag tappar distansen. Jag går på vad hjärna och hjärta vill och förväntar mig leverans av kroppen. Och blir besviken när det inte blir som jag tänkt. Jag sviker mig själv lixom.

Jag vet att jag i fjol hade samma känsla. Hemmabana, det har sina fördelar men samtidigt klara nackdelar. Jag är van att njuta av banan. Inte tävla på den. Jag vet inte om jag eg vill tävla på den. Jag har längtat efter det men samtidigt infinner sig inte den där Tävlingshjärnan helt och fullt. Jag föredrar nog att uppleva den själv eller i sällskap av goda löpkamrater, kravlöst. Inte tävla på den. Ägna den tid. Låta partierna ta den tid de kräver för dagen.

Men. Som skrivet. Jag är nöjd. Jag kan mer men jag är nöjd. Jag njöt, men inte såsom jag gör andra gånger jag springer den. Dock alla helt underbara funktionärer och publik. Ni lyfte mig. Känner mig rörd. Tårar bakom ögonen av glädje, då och ännu. För så glad blev jag av alla hejarop. Det värmde långt in i själen. Jag sporrades till att försöka visa vad jag kan, så lite ledsen känner jag mig över att inte tagit mig ända upp på toppen för er skull. Samtidigt släpptes kraven på något sätt. Betydelsen att vinna blev lite mindre, för jag har alla hejaropen med mig.

Jag vet att jag kan. 2 mil är inte min paradgren. Det vet jag. Men det finns mer i kroppen. Önskade att det hade kommit fram idag men sån är idrotten.

Jag skall brottas vidare med mina mentala spöken. Sen kommer jag njuta. Det vet jag. Men jag måste älta lite. Det för att förbättra mig...

Jag ser fram emot nästa runda på trailen. I kravlös fart. Insupa den. Njuta av den. Konsumera den. Såsom jag föredrar att uppleva den...

Av Johanna Bygdell - 3 september 2017 00:14

Den där post ultra. Jag vet inte varför, men den slår oväntat och rätt hårt. Veckan efter gick kanon. Njöt varje dag. Sen åkte jag till Skottland på en fabulös resa med Kullamannen och sprang ännu mer. Totalt lyckorus. Och då slog den till. I dubbel bemärkelse.

Galen i Skottland. Galen resa. Vill dit igen.

[Bild]

[Bild]

Sen kom den. En vecka då jag fått kämpa. Med allt nästan. Ingen riktig balans. Jag famlar runt. Barnen. Nej. Det är inte enkelt. Det flyter inte alltid på. Allt är inte rosa fluffiga moln. Jag har belastat min omgivning en hel del. Tacksam för att de ändå står kvar där. Och tålmodigt lyssnar, stöttar, ger råd. Jag guppar där under ytan, men sjunker inte. Jag vänder, vrider, ifrågasätter. Vem är jag? Vad vill jag? Brottas med ångesten. Allt kanske verkar bra, men allt är inte som det verkar.

Sen kommer sånnadära dagar. Som igår. Och idag. Då jag lyfter från ytan. Svävar iväg. Det där rosa molnet. Du kan inte bara sväva på molnen utan dalar. För hur vet du då att du är på molnen? Jag har fantastiska toppar, men de kommer inte gratis.

Men idag. Ja. Njutit varje sekund. Och Tävlingssuget är tillbaka. Hejade på löparna i Höga Kusten trail. Och då kom det, suget... Fick erbjudande om ÖtillÖ på måndag. Hade läget varit annorlunda, hade det varit nästa vecka, då hade jag sagt ja, men nu går det inte. Nu prioriterar jag en annan del av livet... och det känns bra, och dåligt. Men rätt. Rätt är bra. Känslan i magen, gå på den, den har oftast rätt...

[Bild]

Presentation


Tvåbarnsmamma med en förkärlek till löpning! Har ett nyväckt intresse för ultralöpning men roar mig även med orientering, simning, cykling och alla annan tänkbar träning...

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards