Senaste inläggen

Av Johanna Bygdell - Torsdag 7 dec 18:46

Hjulen har snurrat fort. Jättefort. En fenomenal säsong avslutades lite tråkigt med att jag tvingades kliva av ett lopp, men samtidigt, jag var inte förvånad. Jag är förvånad över att jag hållit så länge som jag gjort...

Skadan som innebar löpvila gav utrymme för reflektion.

Löpåret brakstartade i april med Åda, 5 mil. Seger. Oväntat. Två veckor senare fick jag för mig att testa 100 miles, 14 varv i Täby, TEC. Gick ju kalasbra. Seger och svenskt rekord (som Maria Jansson tagit tillbaka. :) ). Sen unnade jag mig vila i fyra veckor, sen blev det 15km i Oslo. Dryga timmen, en andraplats. Nöjd över att ändå vara så pass snabb. Helgen därefter blev det Sundsvall Ultra Trail, 5 mil skoningslös terräng. Men fantastisk! Så trött var det längesen jag var. Och smärtan i fötterna! Dock piggnade jag på mig och den 17 juni startade jag i HCU med målsättningen att slå mitt tidigare damrekord på 15 timmar längs den 13 mil långa banan. Det gick bra. Bättre än bra. Fenomenal uppbackning. Sporrande Pacers. Känslan på väg ner mot Fjärdbottnen, då jag insåg att jag inte bara kommer slå mitt egna rekord utan även förbättra herrarnas rekord med ca 25 minuter. Den känslan. Odödlig. Oslagbar. Och att få uppleva det med familj och vänner som var där. Det betyder ofantligt mycket.

Efter det unnade jag mig vila. Lyckades dock persa på 5 km inte bara en gång utan två gånger och springa under 20 min kändes löjligt enkelt. Årets utmaning blev High coast swimrun. Första swimruntävlingen för mig. 3 mils löpning. 7 km simning. Och det gick bra. Trots kylan i vattnet. Riktigt bra. Eufori!

Lögdö wild. 10km. Mycket myr. Kroppen började säga nej. Vilade. Åkte till Vålådalen och ägnade tre fenomenala dagar åt att springa. Med tält. Mat. Toppjakt. Episkt.

Tävlingssuget smög sig på. Ultravasan anmälde jag mig till veckan innan den gick av stapeln. Och som det gick! I hällregnet. Mina fantastiska föräldrar kavade runt med mina barn för att serva mig. Och det slutade med en andra plats. Overkligt. Linus undrade varför jag grät när jag gick i mål. Av lycka. Grät av lycka. Ett lopp som inte borde passa mig. Och hålla ihop hela vägen! Orimligt.

Roade mig med ytterligare en löpresa, Skottland i tre dagar. Gav mersmak. Blev anmäld till Kullamannen 160km.

Härnö trail. Hade inget att sätta emot segrarinnan. Fick även släppa tvåan då kroppen stängde av. För mycket vilja. Men trea. Nöjd trea.

Gjorde min enda orienteringstävling för året. Andra sträckan på 25-manna. Fart och orientering satt och tappade endast 7 sek på täten. Orimligt.

Nu var kroppen trött. Men mest var jag mentalt slut. Dock blev det en vecka i Halmstad och avslutade det med att starta i Kullamannen 100 miles. Jag njöt av atmosfären. Det gick fort. Perfekt energitillförsel i kroppen. Den var pigg. Allert. Taggad! Efter 6 mil sa den nej. Jag förmådde mig att kliva av. Grät. Inte av lycka. Av sorg och frustration, men mest oro för höften.

Efter det har det varit löpvila i väntan på röntgen. Allt såg bra ut och vilan har behövt. Jag är igång igen.

Säsongen toppas av att jag nomineras till Årets kvinnliga traillöpare. I sällskap av tre fenomenala kvinnor som har världen som sin tävlingsarena. Jag är inte där ännu.

Mitt liv ser lite annorlunda ut. Har mitt heltidsjobb och mitt varannanveckaliv. Träning och tävling får lixom anpassas efter det... dock är jag väldigt bra på pussel, och får ihop mitt liv ganska bra tycker jag själv. Det har jag mina föräldrar att till stor del tacka för. De finns där. Vid min sida. Ställer upp. Och min brorsa. Som hakar på allt! Och vänner, som stöttar, motiverar och sporrar. Allt det hjälper mig lägga pusslet som ligger bakom framgången.

Ena veckan kan jag lägga all tid (nästan) på mig själv. Nästa vecka är det två varelser som styr och då får allt annat stå åt sidan. Då är fokus på dem, att de mår bra, att jag finns där.

Jag har funderat mycket på mål och drivkraft. Jag vill bli bättre. Det drivs jag av. Att utifrån mina förutsättningar bli så bra jag kan. Jag älskar att springa, att uppleva, utmana mig själv.

Jag är så himla glad över att ha Maurten, att få hjälp med energitillskotten. Jag hoppas på mer hjälp framöver, att få möjlighet att testa tävla utomlands. Se hur långt det kan bära. Jag vill utmana de bästa. Se hur långt jag räcker.

Det känns spännande. Att vara med de stora och leka. Och det är ytterst utmanande att få ihop mitt livspussel. Men det går. Jag vill och då går det.

ANNONS
Av Johanna Bygdell - Fredag 3 nov 23:13

Vad hände? Loppet är i full gång, men jag ligger i sängen och ska sova. Tryckt lite värktabletter så höften känns ok.

Men ja, vad hände?
Skulle inte springa. Trött kropp. Trött huvud. Men så ändrade jag mig. Haft en krånglande höft som ömmat under och efter löpning. På utsidan, längst upp, som i benet. I tisdags råkade jag gästspela på HOKs terräng-km på 6 km. Sprang skitfort. Fick ont. Ignorera. Vilade och det blev bättre.

Fredag. Laddad. Sån härlig stämning. Fest! Bara mingla runt bland alla likasinnade från vårt avlånga land. Underbart. Buss till start. 180 anmälda, 120 på startlinjen.
Jag hade snackat ihop mig med Erik Eng. Vi är jämna.

Kullamannen drar info om vad som gäller. Lite ny dragning och havet ska alltid vara på höger sida.

Starten går. Patrik Wickström drar iväg med två andra killar. Jag å Erik tuffar på som vanligt. Lugnt å sansat. Är förvånad över stigningen i början. Mycket löv och halt. Lång km-tid. Men vid Hovs hallar planar det ut. Blir platt. Plattare än platt. Växlande underlag men alldeles för mycket asfalt. Monotont.

Vi plockar in de två killarna som hängde på Patrik. Vi går fokuserat. Kanske för fort. Svårt att säga. Ängelholm ser oändligt långt bort ut. Men ett steg i taget och vips är vi där. Fyller på energi och tar på lampa. Sen börjar en evighetsstig. Känns inte som att vi kommer någonstans och det där jävla havet varken ser eller hör vi. Men kroppen gillar stigen. Mycket.

Men sen blir det hårt underlag. Smärtan i höften slår till. Plötsligt. För plötsligt. Försöker tänka bort den. Men den sprider sig. Hugger i höftkammen. Biter ihop hårt. Men löpstilen förändras. Vill till Mölle. Blir arg. Varför kommer inte den där jävla kullen snart? Drygt 60km löpta i 5.15 i snitt. Jag är pigg, har fantastisk energinivå. Kom igen nu kroppen. försöker intala mig att bara vi kommer bort från det monotona blir det bättre. Bara typ 2 mil kvar dit. Jag VILL uppleva kullen! Kropphelvete.
Det tar stopp. Går lite medan Erik tar på sig lampan, men smärtan kvarstår, intensifieras när vi börjar springa igen.

De gånger jag brutit ett lopp kan jag räkna på min ena hand, tror inte ens jag kommer använda alla fingrar. Men jag är erfarenheten vis. Jag säger åt Erik att köra. Jag kliver av. Ser hur han tassar vidare å jag börjar grina. Men jag tänker att det är en stryka att ta beslutet, även om det suger. Innerligt. Jag ville verkligen gå i mål. Pressa mig. Utmana de andra. Men idag blev det inte så. Tråkigt avslut på säsongen.

Jag kommer sörja, vältra mig i besvikelsen ett tag. Men sen ska jag ringa vc och kolla upp höften. Sen ska jag träna och snart står jag på en startlinje igen, starkare än någonsin.

Ha det suveränt ute i natten alla lyckostar! Jag hejar på er!

ANNONS
Av Johanna Bygdell - Söndag 1 okt 01:03

Förhoppningar. Förväntningar. Önskan. Viljan. Men ödmjukhet. Allt fanns där. Lugnare än ifjol. Starkare fysiskt. Och psykiskt. Vem vill inte leverera? Viljan att leverera men ändå en ödmjukhet inför det. Inget är självklart.

Försökte intala mig att kroppen var pigg. Att musklerna inte alls kändes trötta. För det kändes så. I huvudet. Kände mig pigg, sprallig, men musklerna svarade inte riktigt. Inte den där känslan jag brukar ha då det går riktigt bra, men länge sedan jag tävlade nu.

Snabb start. Kändes bra. En tjej drog, en till oxå. Men inte stressad. Det är lång bana. Jag är bra på att mala. Intalade jag mig. Men benen svarade inte. Samma känsla som ifjol. Men positiva tankar i huvudet.

Jag slet. Stretade. Letade motivation. Letade känslan. Den jag vet finns där.

Men den kom inte. Jag flög inte. Jag kämpade. Varje steg. Tänker att det släpper. Jag njöt över att få tävla på min älskade Härnö trail, men kroppen kämpade emot. Tänkte på Pace on earths podd med Torgeby. Att inte kämpa emot. Försökte luta med kroppen. Finna mig i situationen. Men kraften som finns i den släpptes inte ut. Analysen påbörjades.

3 min efter ledaren vid smitingen. Två. Trean steget bakom. Nylundskan hojtade om att mitt starka parti följer. Jajemen tänkte jag. Mentalt hade jag inte givit upp ännu. Men kroppen hjälpte inte till. Upp mot specksta låg vi på bra, men trean släppte inte ryggen min. Uppför Specksta nöp benen. Känslan jag anat från steg ett intensifierades till nära Max. Klarade knappt av att lyfta dem. Trodde jag skulle tippa bakåt. Sjukt obehagligt. Hjärnan var tre steg före kroppen. Kändes som jag rörde mig i slowmotion. Jag låg nu trea. Total oförmåga att svara. Frustration. Men mentalt körde jag på. Trummade på. Försökte iaf. Inte. Ge. Upp.

Den blå/gula ryggen såg jag knappt något mer, men jag tuggade på. Uppför slalombacken försökte jag gå men benen vägrade, däremot kunde jag ta små små springsteg.

Jag höll min tredjeplats och slutade drygt 11 (elva!!!) minuter efter en fartfantom som knep segern. Jag kände mig ändå nöjd. Jag gjorde vad jag kunde men kroppen ville inte idag.

Men tankarna for under loppet. Och far ännu runt i skallen. Förväntningar, mina och andras. Jag vill alltid vinna. Klart det betyder mer att vinna på hemmaplan, eller är lite roligare. Men vad är rimliga krav på mig själv? Är det rimligt (fysiskt och psykiskt) att kunna leverera på lopp från 5 km upp till 160 km? Det har varit en händelserik säsong. Och jag vill vara överallt och har höga krav på mig själv. Eller förväntningar. På mig och kroppen. Idag orkade den inte. Förkylning i faggorna (förkylda barn), mycket på jobbet, övning förra helgen, livet, för lite vila... orsaken är svår att veta.

Jag är nöjd. Jag putsade tiden från ifjol rejält, men jag vill bli bättre. Jag vill vara bäst, men någonstans måste jag vara realist och det klarar jag inte själv. Jag tappar distansen. Jag går på vad hjärna och hjärta vill och förväntar mig leverans av kroppen. Och blir besviken när det inte blir som jag tänkt. Jag sviker mig själv lixom.

Jag vet att jag i fjol hade samma känsla. Hemmabana, det har sina fördelar men samtidigt klara nackdelar. Jag är van att njuta av banan. Inte tävla på den. Jag vet inte om jag eg vill tävla på den. Jag har längtat efter det men samtidigt infinner sig inte den där Tävlingshjärnan helt och fullt. Jag föredrar nog att uppleva den själv eller i sällskap av goda löpkamrater, kravlöst. Inte tävla på den. Ägna den tid. Låta partierna ta den tid de kräver för dagen.

Men. Som skrivet. Jag är nöjd. Jag kan mer men jag är nöjd. Jag njöt, men inte såsom jag gör andra gånger jag springer den. Dock alla helt underbara funktionärer och publik. Ni lyfte mig. Känner mig rörd. Tårar bakom ögonen av glädje, då och ännu. För så glad blev jag av alla hejarop. Det värmde långt in i själen. Jag sporrades till att försöka visa vad jag kan, så lite ledsen känner jag mig över att inte tagit mig ända upp på toppen för er skull. Samtidigt släpptes kraven på något sätt. Betydelsen att vinna blev lite mindre, för jag har alla hejaropen med mig.

Jag vet att jag kan. 2 mil är inte min paradgren. Det vet jag. Men det finns mer i kroppen. Önskade att det hade kommit fram idag men sån är idrotten.

Jag skall brottas vidare med mina mentala spöken. Sen kommer jag njuta. Det vet jag. Men jag måste älta lite. Det för att förbättra mig...

Jag ser fram emot nästa runda på trailen. I kravlös fart. Insupa den. Njuta av den. Konsumera den. Såsom jag föredrar att uppleva den...

Av Johanna Bygdell - Söndag 3 sept 00:14

Den där post ultra. Jag vet inte varför, men den slår oväntat och rätt hårt. Veckan efter gick kanon. Njöt varje dag. Sen åkte jag till Skottland på en fabulös resa med Kullamannen och sprang ännu mer. Totalt lyckorus. Och då slog den till. I dubbel bemärkelse.

Galen i Skottland. Galen resa. Vill dit igen.

[Bild]

[Bild]

Sen kom den. En vecka då jag fått kämpa. Med allt nästan. Ingen riktig balans. Jag famlar runt. Barnen. Nej. Det är inte enkelt. Det flyter inte alltid på. Allt är inte rosa fluffiga moln. Jag har belastat min omgivning en hel del. Tacksam för att de ändå står kvar där. Och tålmodigt lyssnar, stöttar, ger råd. Jag guppar där under ytan, men sjunker inte. Jag vänder, vrider, ifrågasätter. Vem är jag? Vad vill jag? Brottas med ångesten. Allt kanske verkar bra, men allt är inte som det verkar.

Sen kommer sånnadära dagar. Som igår. Och idag. Då jag lyfter från ytan. Svävar iväg. Det där rosa molnet. Du kan inte bara sväva på molnen utan dalar. För hur vet du då att du är på molnen? Jag har fantastiska toppar, men de kommer inte gratis.

Men idag. Ja. Njutit varje sekund. Och Tävlingssuget är tillbaka. Hejade på löparna i Höga Kusten trail. Och då kom det, suget... Fick erbjudande om ÖtillÖ på måndag. Hade läget varit annorlunda, hade det varit nästa vecka, då hade jag sagt ja, men nu går det inte. Nu prioriterar jag en annan del av livet... och det känns bra, och dåligt. Men rätt. Rätt är bra. Känslan i magen, gå på den, den har oftast rätt...

[Bild]

Av Johanna Bygdell - Tisdag 22 aug 22:34

Jag har alltid sneglat på Ultravasan. Kommer ihåg första gången den gick. Tänkte att det vore häftigt att springa den, men vem orkar 9 mil? Vansinne.

En vecka innan. Velar. Att springa är som att blotta strupen. 9 mil varav mestadels på underlag som inte passar mig, som jag inte riktigt gillar. Men TEC funkade ju. En kompis kunde inte starta så jag köpte hennes biljett. Friskt vågat... tänkte jag. Du ska utsätta dig för det du tycker är läskigt, det är då du växer och går framåt. Och ja, jag trodde aldrig jag skulle komma under 20 min på 5 km heller... två dagar innan slog prestationsångesten till. Löste det med att måla vardagsrummet medan kidsen sov, alldeles för sen kväll alltså. Dagen innan loppet vaknade jag med känsla av att vara taggad. Härligt!

Boende i Sälen. Lyxade till det med halvdag på jobbet, packade i barna i bilen, plockade upp momma å moffa, mina klippor, längs vägen och raka vägen till Sälen. Vi följde vasaloppsvägen från oxberg, pepp! Kommer på mig själv att jag sitter och ler. Förnimmelse om hur det kommer kännas.

Planen för loppet spikades. Jag börjar med att slå följe med Erik Eng, min ultrakompis, då vet jag att farten blir rätt. Han springer gärna för fort och jag bromsar så det blir bra att mötas på mitten. Maurten i blåsan så jag klarar mig till Evertsberg. Starten går 05 och vid Evertsberg kommer jag vara efter 8.30 enligt planen och då kan mamma, pappa och barnen komma iväg utan allt för mycket stress, blir ju lång dag för barnen. Men otroligt glad över att de ska vara med och langa! Första gången i år!

03.40 Uppstigning. Trycka i mig lite energi. Pappa skjutsar mig till starten. Vilken stämning! Joggar runt och myser. Lite rätt regn men inte kvavt. Gillar regn. Stör mig inte. Strax innan start ser jag Erik. Var lite osäker på om vi skulle hitta varandra, var ju trots allt 900 andra löpare.

Nedräkning. Starten går. Vi rullar på asfalt. Uppför. Ser hur täten drar iväg. Ida Nilsson, Bard och Meek drar iväg. Jag är glad av Eriks sällskap, fokuserar på att prata med honom istället för att stressa upp mig över att jag inte har en chans att hänga på damtäten. 9 mil. Det är långt. Lugn och fin. Lätt motlut. Asfalt blir grusväg. Gör lite ont att se de fina, mossbeklädda sluttningarna men själv ligga och tugga grusväg. Monotont. Vid Smågan är jag ca 2 min efter täten. Men sen blir det äntligen stig. Ser hur jag plockar in på Meek. "Vi plockar i skogen" utropar jag till Erik. Känslan av att få komma ut på stig är underbar. All smärta i kroppen försvinner, jag flyter fram. Det är inte jobbigt, benen går av sig själv. Ett vägparti till. Ser tydligt att vi plockat på Meek. Motiverar. Självförtroende. Mer skog. Springer och skrattar. Äntligen! Småhalkar i regnet som börjat, men det blir bara komiskt.

Ser ryggen på Bard som passerats av Meek, jag flyter förbi. Tar på Meek. Passerar en väg, får höra att Ida bara är sekunder före och strax ser jag även hennes rygg. Ligger bakom lite men jag har svårt att ligga bakom, kan inte läsa terrängen och mina steg styrs av framförvarande. Jag har bra tryck så jag går förbi. Ljuvligt att få glida fram i landskapet! 9 mil av det här skulle inte göra ont! Men säg den lycka som varar... haha... vi rullar ut på väg och Ida springer, på ytterst lätta steg, förbi mig. Spurtpris misstänker jag helt riktigt. Men jag försöker inte ens. På väg har jag inget att komma med. Alls. Och jag vill orka hela vägen. Efter kontrollen kommer vi ihop igen. Småpratar lite. Roligt att få byta några ord med henne och iallafall hänga med några kilometrar.

Risberg passeras. Regn kommer och går. Ida ökar farten. Jag försöker inte ens. Det går så lätt. Grusväg. Tradigt. Mellan skurarna passar jag på att få till ett instagraminlägg. Inser att det kommer bli få sånna om regnet tilltar. Och oooom det tilltar! Som att någon häller en hink på mig bitvis.
Passerar marathon på 3.13 Kom ihåg det för en gång skull! :)

I evertsberg möter familjen upp! Lycka och glädje. Två jublande grabbar. Underbart. Har kvar i säcken men tar ändå en flaska och salttablett.

Jag inser att Ida är försvunnen, och Erik släppte tidigare. Jag är själv. Nu är det upp till mig själv. Banan kommer vara lättlöpt. De andra tjejerna är snabba. Det jag kan göra är mitt bästa, kommer någon ikapp är det för att hon är bättre. Det är nerför. Skönt men samtidigt jobbigt. Vetskapen om att det borde gå fort. Vet inte hur jag ska disponera krafterna riktigt. Vet inte hur kroppen kommer reagera. När det är kuperat och skog vet jag hur den beter sig, men lättlöpt väg, ytterst osäker. 9 mil är ju inte 16 mil. Öka johanna, våga ligga på gränsen. Försök vara offensiv.

Springer och längtar till kontrollerna. Få high-fivea barnen, höra mamma å pappas hejarop. Ont framsida höger lår. Börjar med tankelekar. 40 km kvar. Tänker på myrpasset i Gördalen. 20km myr därefter 20 km progressiv fart längs Kungsleden. Det gjorde ont. Men jag slutade inte och jag klarade det. Det gör ont nu. Men jag slutar inte. Pallade jag det pallar jag det här. Längtar efter Lundbäcksbackarna. Fattar inte att jag passerat dom förrän det är för sent. Hade andra förväntningar. Men du är stark Johanna, inte ens en tanke på att gå. En fot framför den andra så fort du orkar.
Delar upp sträckan. Snart mindre än 30 kvar. Och då är det snart nere på 20. Som Härnö trail. Å det är ju kort. Vid 17 är det Örsjörundan, 200 höjdmeter är den, det är det inte här. och vips kommer det bara vara 15 kvar, och det sprang du ju som lunchpass förra veckan å snittade 4.08 utan bekymmer. Så 15 är ju knappt nåt... å vips är jag vid sista kontrollen! Damtäten för 45 kommer i en hejdundrande fart. Skönt med några ryggar att gå på även om de försvinner längre bort för varje steg vi tar... mindre än en mil kvar. Smärtan i kroppen, jag besegrade den! Jag höll ihop det. Kommer någon ikapp mig nu kommer jag inte ge mig utan match.

Att rulla in på campingen känns underbart! Och sen upploppsrakan. Fenomenal känsla. Jag känner mig inte helt slut men efter att ha sett målgångsvideon inser jag att jag har liiiite att jobba på. Känslan och hur det ser ut stämmer inte alls med varandra... haha... men ser det som ett projekt i vinter eller så skiter jag i det och konstaterar att hellre snabbt än snyggt. ;)

I mål står mamma, pappa och barnen! Jag gråter. Det har varit en så hård kamp mentalt och sen få mötas av några av de viktigaste människorna i mitt liv. Övermäktigt.

Sjukt nöjd. Jag höll i hop det. Klart jag gärna sprungit fortare och kunnat utmana Ida lite mer, men hon är helt klart mycket starkare. Men jag har återigen flyttat mina egna gränser lite längre fram. Skön känsla. Cyklade ur benen på söndagen. Bra val. Och idag avnjöt jag härlig stiglöpning längs Härnö trail. Som balsam för själen!


jag vill tacka alla fantastiska funktionärer efter banan! Glada miner, glada tillrop trots ösande regn! Ni gjorde resan så mycket lättare! Det var inte svårt att springa in mot kontrollerna med ett brett leende på läpparna!!!

Nu väntar Härnö trail, sen får vi se vad kroppen och knoppen säger...

Av Johanna Bygdell - Tisdag 15 aug 22:11

Sommaren är snart slut. Den har varit bra. Haft många fenomenala löparäventyr.

Tävlingssuget har varit lite skraltigt, men det är tillbaka. Jag har länge sneglat på Ultravasan, men har inte passat. Sen bävar jag lite. Det är för platt och oteknisk. Jag får för mig att jag inte kommer till min rätt. Jag är inte snabb. Jag är teknisk och uthållig. Men jag vet ju inte förrän jag testar, så i år är det dags. Jag vill lyckas, prestera bra. Vinna. Vem vill inte det? Men jag försöker vara realist oxå. Ta ner förväntningarna och kraven på mig själv. För att tackla ev besvikelse...

Nåja. Planen är alltså Ultravasan, sneglar på Kramfors ultrafestival, sen Härnö trail, 25-manna och sist Kullamannen... men vi får väl se. Hade gärna klämt in lite svimrun oxå... mycket nu...

Och så målandet och tapetserandet. Jobbet och balansen i livet. Reda i livet. Benen på jorden.

Av Johanna Bygdell - Tisdag 8 aug 08:21

Tävlingssuget lyset med sin frånvaro. Kroppen har varit lite trött och seg, det är nog vintern/våren som kommit ifatt. Och då lyssnar jag.

Något som funnits i tankarna länge är ultimat upplevelselöpning; packningen på ryggen, karta i hand och endast en grov planering.
Nu skulle det bli av. Ett Hillebergstält (kan tro det är gjort av guld med tanke på priset) införskaffades, ursäkter eliminerade. OMM-rygga strl 32 liter, Hillebergstält, sovsäck i kompressionspåse (måste köpa ny) och ett exped airmat utgjorde sovtillbehören. Komplettera med minsta möjliga klädombyten och så mat. Frystorkat av bla märket real turmat. Köket primus eta lite fick följa med. Självklart packade jag ner Maurten och de energikakor jag hade kvar hemma. Två chokladkakor, en påse nötter och två 33cl starköl fick följa med. Det kommer det vara värt var vi överens om! Ryggornas vikt är oklar men runt 10kg skulle jag tro.
Planen var grovt blanktjärnarna, Issjödalen, Lunndörren, gåsen, stendalsstugorna, Vålådalen.

Trippen mjukstartade med en övernattning vid Nulltjärnarna. Tidig uppstigning. Förväntansfulla löpare, springsugen vovve. Tältet imponerade. Sjukt lätt att sätta upp och plocka ihop.

Bil tillbaka till Vålådalen och därifrån påbörjades tre dagars ultimat upplevelselöpning. Blanktjärnarna betades av. Freebaseade genom skogen för att ta oss vidare mot Issjödalen. Två personer utan vett och med äventyr i blicken, då finns det få begränsningar och ambitionen att göra det lätt för sig är obefintlig. Underbart!

Farten var relativt god, dock blir ju löpstilen rätt speciell med 10kg på ryggen. Sällskapet hade ju även 10kg hund i lina att hålla reda på. Löpstilen kan liknas vi ölhållarlöpning. Tänk dig att du har ett glas öl, ja eller vin eller dylikt, och ska springa någonstans. Halvt sittande och med lätt (eller grovt) böjda knän. Skrattade åt det fler än en gång...

Lunch i underbara Issjödalen!

Därifrån upp mot Lunndörrsstugorna. Nej, vi hoppade stigen, sluttningen såg alldeles för lockande ut. Otippat brant. Men fenomenal känsla att köra obanat.

Nu blev det led fram till Lunndörrsstugorna, kort paus och sedan mot Lunndörren. Magnifikt!

Storslaget! Och där skulle vi mata oss fram. Känslan. Gränslöshet. Vi siktade in oss på en sänka som såg rimlig att ta oss upp i. Målet för dagen var att få upp tälten innan 18 då regnet skulle komma, och avståndsmässigt ville vi passera Lunndörren. Ingenting är som det verkar på håll... kom ihåg det. Spec inte i fjällen.

Jo men se ovan. Det där tydliga gröna stråket. 1/3 upp (där bilden är tagen) syns det fortfarande. Å renar har ju gått där så då kan ju vi gå där. Hur svårt kan det vara? Ingen bild gör passagen rättvis. Stenskravel, lösa stenar utan mossa. Det betyder att det fortfarande rör sig? Tänk inte på det. Renarna går ju här.

Väl uppe insåg vi att Lunndörrsfjället inte är spec lättsprunget. Klockan var runt 16 och då bestämde det sig för att hagla. Vi skuttade runt på stenarna efter bästa förmåga och letade oss ner mot närmsta bäck för att försöka hitta plats för tälten. Det var inte spec graciöst. Men plats hittade vi. Upp med tältet i blåst och regn. Stelfrusna fingrar. "Bara vi håller oss torra så.." ledord. Vi var inte torra. Men i tältet blev det varmt. Rätt mysigt att ligga i tältet och lyssna på regnet, käka choklad och dela på en av den där ölen.

Dag två. Inte lika snabba iväg. Rullade sakta ner för Lunndörrsfjället. Fenomenalt vackert när det steniga underlaget avtog.

Lite sega idag. 35 km och dryga 1000 höjdmeter tog på. Vid Vålåstugorna tog vi beslutet att skippa gåsen och istället röra oss mot Stendalsstugorna. Ett litet nederlag men det finns gräns på galenskapen tydligen... :)
En kortare runda, men spännande då gångbroar och vad skulle passeras. vi hann med att basta, ovärderligt! Och kändes sjukt lyxigt att kunna nyttja stugans bekvämligheter, få gå på dass och bli av med skräp...

Vi var inte ensamma men det var trevligt att få språkas med likasinnade...

Dag tre. Jag frågade om vi skulle köra topptur. Självfallet! Upp mot stor-stendalsfjället på 1412 m höjd och därefter som en hästsko bort till Kyrkstensskaftet.

Ingen nådig runda. Letade oss därefter mer mot Kyrkstenen, spikade den självklart! Vovvsingen hittade ripa, kom in i jaktmode. Rätt jobbigt för hundföraren. :)

Nu var det sprint kvar mot bilen. Rätt slitna men lyriska. Euforiska. Asfaltsvägen från nulltjärnarna var rätt plågsam, men leendena satt ändå klistrade på läpparna...

Tyvärr tog batteriet slut i gpsen men typ 10 mil blev det. 10 mils ren å skär njutning!

Första gången men absolut inte sista!!!

Av Johanna Bygdell - Tisdag 18 juli 01:06

ag har snackat och drömt om swimrun sedan premiären av Höga kusten swimrun 2015. Men det har lixom inte blivit av. Vattenskräck. Avsaknad av våtdräkt. Ingen att köra med. Många anledningar. Men så plötsligt hände det, en person letade en lagkamrat till självaste Höga kusten swimrun. Jag tackade ja på en gång! Det löser sig...

Jo, veckorna gick. Nötte bassäng. Helt oduglig på att simma är jag ju inte tänkte jag. Hur svårt kan det vara i öppet vatten? Äh... hä ordnar sig.

Men våtdräkt då? Tack vare kompisen Karls otroliga kontakter fick jag på torsdagen innan tävlingen en dräkt från Colting hemskickad. Satt som ett smäck. Michaela, min lagkompis, hade kommit till Härnösand och vi bestämde oss för att testa simma lite. Vi hade aldrig träffats, hon hade aldrig simmat med lina eller med safety buoy. Jag hade aldrig simmat i våtdräkt och ytterst lite i öppet vatten.

Vi beslutade oss för stallarna, en insjö. Blåste som fan. Kallt. Pålandsvind. På med kläderna. Pepp som fan. Hoppa i. Hon drog iväg som en avlöning. En delfin. Jag låg mest still. Sjönöd. Konstanta kallsupar. Svalde alla vågor som slog emot mig. Efter knappt 5 minuter av total panik ville jag bara gråta. Va fan hade jag fått för mig att göra? Snacka om att ta mig vatten över huvudet, bokstavligt talat. Självförtroendet sjönk som en sten till botten och jag skämdes som fan. Skämdes för att jag trott att jag kunde simma. För att jag trott att detta var enkelt. Att det var något jag bemästrade. Snacka om att ha höga tankar om sig själv! Så jävla olikt mig. Michaela stannade till, jag konstaterade, med gråten i halsen, att hon kommer få vänta på mig. Vi simmade in för att test med lina. Stegen var tunga ur vattnet. Jag frös och vinglade. Yrsel. Ca 30 km löpning och 7 km simning. Seriöst. Jag mådde skit efter 50 m simning och 20 m löpning. Stabilt. På med linan. Ut igen. Och det gick bättre. Fokuserade bara på linan och att veva med armarna, undvek kallsupar eftersom jag inte behövde lyfta huvudet för att hålla koll på Michaela. Hoppet tändes. En liten låga. Fanns ju ingen väg tillbaka.

Fredagen ägnade jag åt att skrapa ihop mig själv. Uttrycka min frustration över situationen till alla som råkade vara i närheten. Öppet prata om känslorna, skräcken. Jag var inte van situationen. Jag brukar inte vara beroende av andra personer. Jag brukar vara den starka. Stort självförtroende. Grävde djupt. Ältade. Vände. Vred. Oroade mig. Stirrade på telefonen i väntan på det där meddelandet om att hon inte tyckte det var lönt att vi körde. Det kom inte. Lördagen kom däremot. Efter fabulös pepp av nära och kära kände jag mig stark. Tron på mig själv var tillbaka. Det finns bara ett alternativ och det är att genomföra det. Jag och Michaela pratade om förväntningar. Hon hade liknande känslor inför löpningen som jag för simningen. Kommunikation och öppenhet. Ledord under dagen. Så länge vi gör vårt bästa är det bra. Då ska vi vara nöjda

Vi var tidiga. Gearcheck. Alla verkar veta vad de ska göra. Kände mig sjukt överequipad. Är van att komma i nybörjargrejor, inte med värstinggrejor. Konstaterade att jag inte kommer kunna skylla på utrustningen.

Blir glad av att se supporters på plats. Sånt gör mig varm och glad. Tacksam.

Med skräckblandad förtjusning känner jag hur pulsen ökar i takt med nedräkningen till start. Det skall vara 13 grader i vattnet, typ 20 i luften och lätt vind. Slås av hur kallt vattnet är. Vi simmar i alldeles för vid båge i början. 200m simning. Går fint. Drunknade inte. 3300m löpning. Mitt element. Plockar placeringar. Simning två, 700m, på med linan och hopp i sjön. Går otippat bra att simma. Känns jävligt skönt. Bra flyt. Känner lyckan spridas inombords. Skogslöpning. Obanat. Skuttar runt. Rosig och glad. Kommer till öar, eller kobbar, eller stora stenar. Inget grepp. Får vänta på en våg som skjutsar en upp lite. Springer runt och ler. Skrattar. Fan va bra det går! Vad bra vi är! Vilket lag!!! Känner på mig att vi ligger först. Ligger jämte andra mixlag. De simmar fort. Vi springer fort.
På väg till Trysunda blir vattnet plötsligt kallare, och vågorna tilltar. Försöker förtränga.

På Trysunda står en del av våra supportrar. Är tacksamt att få höra dom. Och att vi leder. Vi känns stabila. Lugna och stabila. Snart långa simningen på 1770m. Enkelt. Bara gör.

Vi tar sikte på en segelbåt och börjar mata. Det känns längre och längre. Vågorna är kraftigare. Mycket kraftigare. Först tycker jag det är riktigt roligt att dras med av dom, efter ett tag blir det lite frustrerande. Känns som vi inte kommer någonstans. Och kylan tilltar. Det känns inte alls längre som 13 grader. Kallt i ansiktet. Benen. Fötterna. Händerna. Armarna. Kryper in. Tappar styrka. Tänker på Michaela som innan sa att kylan är tuff mot henne. Försöker tänka på att hon är rutinerad. Jag är nybörjare det är därför jag är kall. Hoppas det är så, för hennes skull.
Äntligen framme. Vi tar oss knappt upp. Jag fryser som jag aldrig gjort tidigare. Yr och otroligt stel. Kroppen svarar inte. Är som att hjärnan och musklerna inte förstår varandra. Jag kände mig lite oroad för att ta mig ann klipporna på Järvön, ser på Michaela. Hon mår inte bra. Hon kan knappt stå. Skakar som ett löv. Vi kravlar oss fram. Får varm dryck. Men kropparna svarar inte. Fler lag kommer varav de andra två damlagen. De försvinner iväg. Vi står kvar. Försöker få kropparna att fungera. Michaela får en värmerock. Känns som vi står där i evigheter. Frustration över att inte kunna styra över kroppen, tänker hur jävla mycket jobbigare det måste vara för Michaela. Till slut börjar vi sakta ta oss framåt. Terrängen är brutal, speciellt med en kropp som inte lyder. Tänker att vi nog blir avplockade, det här kan inte vara hälsosamt. 2km klättrande innan det är dags för 800m simning igen. Vi pratar. Peppar. Försöker få igång kropparna. Jag tänker mycket och ingenting. Tänker att måste vi kliva av gör vi det. Nästan så jag lite hoppas på det. Ifrågasätter varför jag gör det här! Varför? Lagom till att det är dags att hoppa i plurret har jag fått tillbaka värmen i föttern. Michaela bara hoppar i. Vart får hon krafterna ifrån? Jag hoppar efter, vi paddlar på. Större vågor, kallare vatten. Kommer fram till Balesudden. Vi ska klättra. Bokstavligt talat. Med rep. Uppför berget. Med fingrar du inte kan röra, fötter du inte känner. Men vi gör det. Löpning till en tjärn. Som att hoppa i en badtunna nästan! Ljuvligt.

Nu blir det löpning. Några långa sträckor. Mitt element. Vi behåller linan på och jag drar. Försöker få till ett högt tempo som vi kan hålla hela banan. Nu stöter vi på fler supportrar. Det gör mig så glad. De är där för att heja på mig och Michaela! Fina människor! Vi knaprar in tid på andra laget. Jag kör hårt. Tuggar på. Michaela biter i. Det pannbenet! Kort simning, spring, sista simningen, tror vi, men har fel. En simning och löpning till. För första gången hör jag Michela uttrycka trötthet. Hon sa det jag kände. Men vi stöttade varandra. Klarar sista löpningen i bra tempo och känslan att kliva ner i vattnet med sikte på målet är skön! Ser tvåorna framför oss men det är för långt. Vi simmar in som treor, 4 minuter efter tvåorna och 13 efter segrarna. Känns ofattbart med tanke på vår status på Järvön. Lycka. Eufori! Vilken debut! Och att få göra det med någon som har större pannben än jag själv. En ynnest!

Kramar. Många kramar. Och leenden. Jag grejade det! Trots tvivlet. Ångesten. Jag vände det. Sen kanske det är lite knasigt att välja kanske en av Sveriges tuffaste(?) swimrun som debutlopp, men ja, nu flyttade jag gränserna rejält. Och är hungrig på mer!

Vi avslutade med middag i tävlingens resturang. Och med prisutdelning. Jag kände att vi tog tredjeplatsen, även om det bara var tre lag med kändes det som en väl värd pallplats. Typ plats 20 totalt. 7 timmar och 7 minuter simmande och springande. Glädje och frustration. Älskar att kroppen klarar av det jag ber den om! Även om detta var bland det jobbigaste jag mentalt utsatt mig för. Tacksam och återigen tacksam för människorna runt omkring mig som lyckades få mig att tro på mig själv igen. Har knökat ryggsäcken full av nya erfarenheter!

Livet börjar där komfortzonen slutar

Presentation


Tvåbarnsmamma med en förkärlek till löpning! Har ett nyväckt intresse för ultralöpning men roar mig även med orientering, simning, cykling och alla annan tänkbar träning...

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ runningjohanna med Blogkeen
Följ runningjohanna med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se